Ett tungt farväl

I julklapp gav jag min man en smartklocka som krävde sin smartmobil. Han hade ingen smartmobil (vilket jag visste) så han var tvungen att köpa en (vilket var planen). Han har ju sagt upprepade gånger att han kanske skulle göra det, så det var liksom på tiden. När han köpte mobil slog han på stort och köpte sig en Sony xperia z3compact. Jag snirkade väl lite med munnen och påpekade att han inte köpte en Samsung, som resten av familjen faktiskt använde. Men sedan såg jag att det var 20,7 megapixel. Alltså, seriöst, 20,7 megapixel. På nyårsafton tog han en provrunda och fotograferade fyrverkerierna och tog närbilder på långt avstånd. Bilderna på mig visade en lätt grön färg som skimrade i ögonen. Så, när maken sa att jag lika gärna också kunde köpa mig en sådan, så gjorde jag det. Jag menar, jag köper inte en mobil att fota med, jag köper en kamera man kan ringa med, så är det liksom. Så, ja, jag slängde mig över mobilaffären för att skaffa mig en ny kamera jag med.

Nu sitter jag här och låter min otekniska hjärna sträcka på benen lite och liksom, rycka på axlarna och säga "Tja, jag vet ej fasen, men om du pillar lite på den där knappen ska du se att det nog går vägen" när jag funderar över hur jag ska kunna få över alla käcka appar jag lagt in i min gamla. Jag köpte ju en Zombie Run som jag inte ens hunnit prova än (eftersom jag varit förkyld). Men framförallt, jag har ju byggt en hel civilisation i min mobil. Det finns 1253 små uppdiktade liv där inne, som alla har jobb och är lyckliga. De är till och med lyckliga till 110% vilket är en ren och skär matematisk omöjlighet, men de små liven, de klarar till och med det. De har små parker som de aldrig strosar i, stall och herrgårdar som står och pryder deras annars helt rena och promenadvänliga stad. De kan till och med åka båt, överallt i sin lilla stad. När jag började gräma mig över det här och känna alla de där små 1253 animerade liven skrika efter nåd, det var då jag förstod vad jag måste göra. Jag måste förinta denna lilla krävande stad och låta den gå i graven med min gamla telefon. Vet ni vad. Det kommer nog bara vara en lättnad för mig. Och jag kommer att göra det med vetskapen om - att de alla dog lyckliga.

Om man klickar på bilden kan man till och med se de små liven jag offrar
-för bra bilder