fredag 23 januari 2015

Baksidetext

Dagens fråga hos Annika är:

Johanna på Bokhora ställde tidigare i veckan en fråga om baksidestexter, och eftersom jag personligen alltid läser den blev jag nyfiken på hur du tycker att den ska vara för att fånga ditt intresse (alternativt vad den absolut inte får innehålla för att undvika att du ska rata en bok för gott).

Just den här frågan har jag redan svurit massor över tidigare när jag själv skulle knåpa ihop en baksidetext. Jag själv gillar nog när det är tydligt vad det är för genre och gärna en cliffhanger. Absolut ingen spoiler. Jag minns själv när vi skulle läsa en bok i vår cirkel och jag förväntade mig en övernaturlig mysrysare och blev sittande med en mer deckarthriller. Relativt okej bok men jag hade ju helt fel förväntningar.

Douglas Adams är annars är favorit som inleder baksidan av sin bok Livet universum och allting med:
"Tiden är det värsta ställe man kan vilse i. Man hamnar så lätt ett par miljoner år fel och står där utan sällskap, som nu Arthur Dent, strandsatt på en förhistorisk jord."

Men det är ju mycket beroende på vad man själv är ute efter för stunden. Jag minns att jag fastnade för steampunkboken av Gail Carringer - Själlös på grund av de absolut sista raderna, efter att de sålt in den med varulvar och vampyrer - "Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?"

Vad får dig att välja en bok?

torsdag 22 januari 2015

Vissa saker var bättre förr

Bild lånad av Polisen

Med vänlig hälsningen - en som håller på vissa traditioner lite mer än andra

Alltså, det här med morfinpreparatets fantastiskhet missade jag helt och hamnar helt ur skottlinjen för beroenderisk.

Jag var ju hos tandläkaren i tisdags och fick beskedet om det inflammerade tandbenet och det framtida ingreppet som kallas rotfyllning. Hon frågade även om jag ville ha något starkare och skrev ut Citadon till mig. Ett morfinpreparat. Äntligen skulle jag få bukt med smärtan, tänker jag. Jag tog en direkt vid apoteket och smärtan stannade väl lite i växten, men försvann gjorde den inte. Trött blev jag däremot och gick och lade mig när jag kom hem. Jag sov fram till tvåtiden då jag tog ytterligare en Citadon eftersom jag fortfarande hade ont. Det slog mig i huvudet och ja somnade om. Maken kom hem och gjorde mat som jag släpade mig upp för att äta. Värken var fortfarande kvar och jag kan erkänna att jag grät. Det är mycket luddigt för mig själv men jag har svaga minnen av att jag grät framför mina barn på grund av smärtan. Som tur är var min hjärna så mosig att jag inte har några konkreta minnen, bara svaga minnesglimtar. Men här bestämde jag mig i alla fall för att ta två Citadeon, för det kunde jag faktiskt göra, enligt läkarens ordination. Det var här det riktigt roliga började.
  1. Smärtan försvann
  2. Smärtan ersattes av ett överväldigande illamående
  3. Tröttheten klubbade mig helt.
Jag vaknade på tisdagskvällen, vid elva, för att ta nästa par Citadon som maken hämtade åt mig. Jag kände efter i kroppen, jag hade fortfarande inte ont och illamående fick mig att fundera på om jag skulle krypa till toan innan eller efter jag tog tabletterna. Jag insåg att det här inte var bra för mig och valde att inte ta tabletterna, vilket var en jäkla tur. Det tog mig ett och ett halvt dygn att bli av med sviterna. Onsdagen försvann helt på de där två tabletterna. Jag vaknade i omgångar, bland annat när dotterns lärare ringde och pratade om något som jag lite omtöcknat svarade på, sonen väckte mig nog några gånger också men annars var jag mest i en annan svart värld helt utan drömmar. På kvällen kom huvudvärken från helvetet och tanden började göra sig en aning påmind om sin existens också, så jag tog Voltaren. I morse var huvudvärken fortfarande kvar men jag var vaken på ett sätt som jag inte varit sedan i tisdags.

Det känns på sätt och vis skönt att vara tillbaka i verkligheten igen, utan illamående, men tyvärr vaknade smärtan också.

tisdag 20 januari 2015

Alltså, det här när tänderna säger "fuck this shit" överger skeppet och lämnar över kommandot till ett käkben som inte vet vad de ska göra med allt nytt ansvar och bara låtsas som om det regnar.

Jag har en tand som jag aldrig riktigt kommit överens med. Den har alltid krånglat. Först fick den hål. Sedan lagades den med amalgam. Sedan hade jag ont i käken och en bit ner i halsen på grund av amalgamet. Sedan tappade jag amalgamet och fick en fin vit plastfyllning. Den vita platsfyllningen gjorde så ont att om man råkade komma åt den så skrek jag nästan rakt ut. Jag fick en ny lagning där det gjordes två plastfyllningar istället för en. Efter en vecka gick tanden med på att fyllningen satt där och lät mig slippa lida. Och så tappade jag plastfyllningen. och så fick jag en ny och samma procedur igen där tanden tjurade och inte ville ha fyllningen. Och så tappade jag den några gånger till.

Tanden hade vid flera tillfällen fantomsmärtor som berodde på tanden bredvid som hade hål. Den inre tanden drogs och fantomsmärtorna fortsatte. Tandläkaren satte en krona på tanden för att kanske få bort irritationen i tanden. Tanden fick klåda. Tandläkaren kunde inte se några problem. Tanden framför fick hål som lagades och här gav tanden upp. Tandnerven sa "Fuck this shit! Du har ändå aldrig uppskattat mig och hela mitt liv har varit en enda lång plåga. Nu får du, käkbenet, ta över, för jag ska ta mig fan dö nu! Så ska vi se om du ångrar dig!" Det där sista är jag osäker på vem den riktade sig mot men jag gissar att det var mig. Dog gjorde den i alla fall. Det var uppenbarligen på väg hem i bilen efter lagningen av tanden framför. Käkbenet fick sig en chock när allt ansvar lades över på den så den skrek ut i smärta som nästan golvade mig. Trots bedövning i munnen, för den tog ju bara i nerverna till tänderna och de var ju inte sura, det var ju käkbenet som var överväldigat och inte bedövat. Efter att ha proppat i mig värktabletter och andats igenom smärtorna i ett dygn ringde jag till tandläkaren som inte riktigt tog mig på allvar utan tyckte att - det går nog över ska du se. Det är ju alltid lite irriterat efter att man gjort ett ingrepp. (lite irriterat, muttrade jag för mig själv)

En vecka senare började det gå tillbaka till det normala igen och jag kunde äta. Två veckor senare fick jag tillbaka smärtan men jag dövade den med tabletter och så gick det tillbaka. Ytterligare två veckor senare kom det tillbaka igen och jag dövade det med tabletter. Jag menar, om jag slipper gå till tandläkaren är det nästan alltid det bästa. Nu har värken kommit tillbaka igen och jag börjar väl fundera på om det kanske är något jag behöver äta penicillin mot, kanske, eller så. Så, när jag ändå var i samma trappuppgång som tandläkaren gick jag in och bad dem kolla om det fanns något att oroa sig för.

Hon konstaterade nervens bortgång och förklarade att jag skulle få uppleva något så fantastiskt som en rotfyllning innan jag fyller fyrtio år. Jag har en infektion i tandbenet som håller på att luckras upp vid tandroten. Tandläkaren lade huvudet lite på sned och frågade om jag ville ha något starkare mot värken och jag har nu fått Citadon. För nu trodde hon faktiskt på att jag hade så ont som jag har.

Gud vad jag hatar mina tänder ...

måndag 19 januari 2015

Bilbo

I förrgår var jag och såg den sista delen av Bilbo. Det är ju en bok jag är uppvuxen med och fick läst för mig själv för första gången som liten. Efter det har jag läst den många gånger själv. Jag är däremot inte en av de där som spyr galla över nytolkningar när den görs om till film utan ser det positiva i att de tagit chansen att sopa bort det sunkiga och öppna upp för det nya. Att introducera Tauriel till exempel. Jag och min biovän diskuterade detta när filmen var slut och jag sa att jag tycker det är bra att de ökat på de kvinnliga rollerna i sagan om ringen och lagt till kvinnliga roller i Bilbo. Hade Bilbo eller Sagan om ringen varit skrivna idag, och inte i början av förra seklet, hade jag nog sågat dem totalt på grund av avsaknaden av kvinnliga roller, men nu är de böcker av sin tid och måste läsas som sådana.

Min biovän påpekade att det fanns en fånig kritik som svamlar runt på internet angående Tauriel som hon skickade till mig för att jag skulle få se vad hon menade och först så tänker man - jo det stämmer ju, men sedan måste man nog backa ett steg och fundera några vändor vad det faktiskt är de säger och ställa det i jämförande med vad man kräver av alla andra karaktärer.
  1. Hon skyddar inte Bards barn.
    Första frågan man bör ställa sig nu är - Ställer man samma krav på Legolas? Om man sedan svarar på själva frågan blir det ett båda ja och nej. Drar hon in dem i en moderlig famn, offrar sig fullständigt för dem och använder magi för att föra dem ut ur staden? Nej! Men hon säger åt dem att fly för att överleva. Vad mer kräver man, hon är en soldat och för henne är deras liv inte mer betydelsefulla än några andra liv i staden. Om det vore Legolas är det rationellt, om det är en kvinna är det hjärtlöst.
  2. Hon skyddar inte folket i Laketown
    alltså, hon skyddar väl inte de folket mer än vad till exempel Legolas gör.
  3. Hon bryr sig inte ett dugg om folket i Mirkwood heller
    Vad vi vet, ja. Måste alla hennes handlingar hela tiden rättfärdigas med kärlek och omhändertagande. Hon står upp för vad hon tror på och ifrågasätts på grund av det för att hon är kvinna. 
  4. Hon slåss inte ens i slaget mellan de fem arméerna
    säger vem? Klart hon slogs i det slaget, men man följde inte hennes varje steg. Det var många andra man inte heller fick se slåss. Jag tror filmmakarna ansåg att det räckte med att man såg att hon hade vapen, var på plats och var vid Legalas sida. Någon som undrade om han slogs när kameran inte var i hans kölvatten? Nej, så klart inte. Men han kanske satt passivt och spelade fia med knuff tillsammans med Tauriel.
  5. Hon dödade ingen viktig Orch.
    oj, nej, det gjorde hon inte, vad vi såg i alla fall. Vi måste här backa lite och fråga oss hur många viktiga orcher det fanns? Två, högst tre. Om man inte tänker att själva mängden av orcher var det viktiga och om hon då var med i slaget kan vi utgå från att hon tog död på sin beskärda del. Hur många fler kräver vi detta av. Bilbo dödade väl ingen orch alls, ifrågasätts hans plats? Nej, han har ju huvudrollen, ja just det, men ändå. Ställ samma krav på alla manliga karaktärer om ni måste ställa det på henne.
  6. Hon bryr sig bara om Kili
    Tja, med tanke på att en stor del av hennes karaktärs utveckling och plats i historien var just hennes kärlek och relation till Kili så är det inte så konstigt att det ser så ut. Och självklart måste man gnälla över det, eftersom hon är en inskriven kvinnlig karaktär som inte var med i ursprungsberättelsen, men get over it! Kili brydde sig i stort sett bara om henne också mot slutet, gnäll på honom också då.
Jag kan fortsätta men jag orkar faktiskt inte. Vissa saker har att göra med vilka som har rött hår och vilka som kan glöda och det lägger jag mig inte i. Det är just detta gnäll om hennes rättighet att vara med i storyn utifrån saker som aldrig krävs av en ny manlig karaktär. Vissa saker som används mot henne används faktiskt för att upphöja manliga karaktärer så min enda kommentar om den här är:
Stoppa upp den i så långt att den kanske når den där unkna platsen som fördomar och sned kvinnosyn kommer ifrån.
(Kunde inte se en typisk Mary Sue i henne)

söndag 18 januari 2015

Det här med att plugga efter en dag i pulkabacken

Idag agerade jag klassförälder för min dotter som går i trean. Vi var fem barns föräldrar som gjorde en vinterdag för alla barn och familjen i klassen. Vi valde att släpa med alla till en av de större pulkabackarna i närheten där vi sålde hembakade kakor och dryck samt arrangerade en tipspromenad. Vädergudarna ansåg uppenbarligen att det var en bra idé för de höll vindarna borta och temperaturen precis vid noll så att det inte var outhärdligt. Jag och min man hade varit ansvarig för tipspromenaden med frågor för både barn och vuxna, som självklart tävlade mot varandra. Jag har inte riktigt engagerat mig i att leta fram mina vinterkängor den här vintern, eftersom det hittills inte varit aktuellt. Jag hann inte igår och hade därför bara på mig mina vanliga, mycket sköna med långt ifrån vinterdugliga, gymnastikskor. Jag skulle ju ändå inte åka pulka ...

Vad jag däremot skulle göra, var att hänga upp tipspromenaden och vi utsåg ett staket som promenadväg. Jag, rask i hågen, tog alla frågor, alla pennor och häftpistolen och började promenera. Det var ganska djupt här och där och jag hade hunnit bli blöt om båda fötterna innan jag ens kommit fram till staketet. Väl framme jonglerade jag en stund med alla frågor, pennor och häftapparat innan jag la ifrån mig frågorna på marken. Då tyckte vädergudarna att det var dags för ett litet spratt och blåste iväg några av frågorna. När jag skulle hämta dem halkade jag omkull tre gånger och kände att jag aldrig skulle fixa det ensam. Vid värmestugan stod de andra klassföräldrarna och studerade mig (jag tror att de precis hade tagit ner poängskyltarna innan jag vände mig om för att kolla efter dem). Bryskt men så artigt som möjligt vinkade jag till mig någon som kunde hjälpa till. Sedan började promenaden längs med staketet som bjöd på många skaretäckta djupa diken som jag gick igenom med snö en bit upp på låret. Vid sådana tillfällen kan man välja mellan att lacka ihop totalt, eller bara garva åt eländet. Jag valde det sista och återvände glad och genomblöt till värmestugan igen.
Medan vi stod och ordnade med kakorna och kaffet pratade jag lite med en av de andra föräldrarna och bevisade precis hur förvirrad jag är nu för tiden.
Jag - jaha, hur är det med er?
Hon - det är bra. Det är ju lite körigt, mycket att göra och så.
Jag -  Jo, jag vet vad du menar. Jag gick på The hobbit igår just för att jag känner att jag inte kommer hinna senare för det är så mycket.
Hon - jo, det blir ju måndag fredag måndag fredag hela tiden och helgerna är uppbokade.
mycket kort paus
Hon - Var den bra då?
Jag - Var vad bra?
Medan vi skrattade åt mitt guldfiskminne tackade jag min lyckliga stjärna att det var något jag själv sagt som jag delitat.

Uppslutningen var stor, glädjen likaså, alla gick tipspromenaden, ingen fick alla rätt, bara en gnällde på frågorna och det tog aslång tid att rätta. Barnen vann över föräldrarna, alla barn fick pris bara vinnaren av de vuxna fick pris - utslagsfrågan - en burk med 65 hembakade chokladsnitt (Maken under fredagskvällen "Jag har gjort 100 kakor, tror du det räcker? Äsch, jag gör 100 till").

Ett viktigt tillägg till den här historien är att jag i höstas blev sjukskriven på grund av stress som framförallt var av emotionell sort. Den mesta tiden nu lägger jag på att sitta ensam hemma och plugga och det är knappt att jag åker till affären själv. Därför var jag idag social för ungefär tre månader, på en och samma gång. Men, bara jag håller mig aktiv är den som är engagerad och liksom håller i planeringen så funkar det absolut bäst, men, det är klart att det tar en del på psyket.

Efter att vi kommit hem och kastat i oss en nyttig McDonalds och druckit vår varma choklad (som är ett måste efter en dag i pulkabacken) hade jag tänkt att jag skulle göra färdigt skoluppgifterna som ska vara inne vid tio i morgon ...

... eller hur!

God natt!


torsdag 15 januari 2015

Analysprojektet

Jag har nu läst två böcker i mitt projekt, inne på den tredje. Jag har läst tre om man räknar med min egen bok, men det är jag osäker på om jag kan. Jag är ju blind inför många saker eftersom jag läste den, skrivit den, levet den så länge och det är ju just det som kan vara problemet som författare. Man ser inte felen själv, det ser bara någon som inte är blivit bländad. Jag tänker att jag ska försöka läsa tio böcker inom fantastik som är skriven av svenska författare. Jag kommer vilja läsa ett så jämt fördelat mellan kvinnliga och manliga författare som möjligt. Hittills är det två manliga och den tredje är faktiskt också en manlig författare. (Borde vara död - Pål Eggert, Broder själ syster flamma - Christan Gripenvik och Serafers drömmar - Ola Wikander)
De böcker som ligger och väntar på att läsas i delen av Svenska fantastikförfattare är:
Gainea - Aengeln Englund
Låt den rätte komma in - John Ajvide Lindqvist
Och hon gav sig inte - Anna Vintersvärd
Kedjor känns bara när du rör dig - Eva Holmquist
Udda verklighet - Nene Ormes
Eldfoder - Elin Holmerin
I nattens mörker - Nathalie Sjögren

Om du tycker det saknas någon viktig bok som jag borde ha med i listan eller om du själv sitter på en fantastikbok som du gärna vill få analyserad får du gärna säga till.  Jag är inte sen att ändra om byta ut, lägga till om jag får veta att jag missat något viktigt.
När jag läst dessa böcker kommer jag göra en jämförelse, alltså se över över lag hur det ser ut i Sveriges fantastik - ur de stickprov jag har. Om det stämmer med att det är en dålig kvinnobild inom den moderna fantastiken. Jag kommer se över om det är skillnad i hur kvinnliga och manliga författare framställer kvinnor och män.

I nästa omgång vilket kommer bli 2016 ska jag gräva ner mig i amerikanska fantastikförfattares verk. Jag kommer använda mig av tio författare, med jämn fördelning mellan kvinnor och män och de ska vara moderna, alltså verksamma idag. Jag kommer alltså inte gräva i Sagan om ringen eftersom den är skriven i en helt annan tid och därför har helt andra förutsättningar än de moderna verken. De författare jag idag vet att jag tänker att jag ska gräva ner mig i är:
Stephen King
Dean Koonz
Ann Rice
George R R Martin

Till synes har jag bara börjat spåna inför nästa år och här är jag verkligen öppen inför förslag på  amerikanska fantastikförfattare och vilka böcker jag bör läsa av dem. Det ska gärna vara stora som agerar förebilder för blivande och verksamma författare här i Sverige och ungdomar som formas till vuxna.

måndag 12 januari 2015

Felval?

Jag hade en roman i huvudet sedan tidigare.
Fel.
Omformulering.
Jag har många romaner i huvudet sedan tidigare, dock är det en som hängt kvar längst och som varit den absolut mest enträgne till att tjata sig till uppmärksamhet. Jag skrev en novell utifrån den idén för femton år sedan och den vill ändå födas om. Därför, när jag började mina studier, tänkte jag att det kunde vara ett passande tillfälle att skriva den romanen. Få ner den på papper, få stöttning och motivation till den under studiernas gång.

Idag undrar jag om jag gjorde ett felval. Det känns inte som om jag kommer klara av att krysta ut den under det här året. Kreativiteten och inspirationen till den är svajig och min hjärna spånar aktivt på andra, framförallt en annan, roman. Jag vet att man inte kan gå på inspiration, då dör allt, men när hjärnan aktivt dödar all skrivvilja så fort jag sätter mig med romanen, men liksom vaknar till liv och dansar runt och ropar händelser från den andra romanen, så fort jag släpper datorn. Då börjar jag undra om inte inspiration ändå kan vara ganska viktig för att kunna jobba.

Jag får väl försöka sätta på mig skygglapparna, trä på mig en tunnelsynskåpa, och jobba med scenerna, en i taget, för att bli klar med ett råmanus så jag kan släppa sedan.

Den är ett tungt manus.

söndag 11 januari 2015

Teveserier under 2014 i Bloggjerkan

Så där, då var det bloggjerka igen, eller ja, jag är väl ute i lite väl sena laget eftersom frågan kom ut i fredags. Frågan är i alla fall som följer:

Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Bild lånad från stolen childe
Jag har verkligen klurat på den här frågan och haft svårt för att svara på den. När jag tänkte igenom mitt serieår från förra året så var det framförallt serier jag börjat följa tidigare som jag fortsatt med, så som Supernatural och Doctor who. Jag påbörjade American horrorstory men fastnade inte så jag såg aldrig klart, jag gör ett nytt försök nu tillsammans med maken för han kanske kan vara en sporre. Det var ju inte dåligt, jag fastnade bara inte, vilket jag anser att jag borde gjort.

Bild lånad från IMDb
Jag och maken har plöjt igenom hela Twin Peaks så vi är up to date inför nylanseringen och fortsättningen som kommer i höst. Det är ju inte en ny serie men jag kan med varm hand rekommendera den till alla som är för unga för att ha varit med i första svängen, eller de som inte sett den sedan det begav sig för tjugofem år sedan, för den är fortfarande riktigt bra. Känns i mångt och mycket tidlös eftersom kläderna inte är så tidsenliga utan rätt så utspejsade för alla tider. Bilderna är vackra, musiken är fantastisk och historien är rolig.

Efter mycket tänkande och frågor till min omgivning kom jag fram till att jag faktiskt påbörjat två serier under 2014 varav den ena är avslutad och den andra väntar jag otåligt på fortsättningen av.

Bild lånad från IMDb
Den första är Battlestar galactica. Den kan jag verkligen rekommendera till alla scifiälskare där ute. Den är inte så där ren och prydlig som Star trek, utan mer skitig och hard core. Människorna håller på att bli utplånade av robotar de själva skapat och flyr för att hitta en ny planet att bygga upp sitt släkte på. Det är många starka kvinnor och den är i mångt och mycket inte så könsstereotyp. Samtidigt finns det väl vissa små detaljer som jag kunde haka upp mig på när det gällde den frågan, men i mångt och mycket tycker jag att det klarar ett genustest rätt så bra. Serien är avslutad så man blir inte fast i något som kan bli en evighetsmaskin. Vad ni än gör, börja med de två långa avsnitten, halvfilmerna, och hoppa inte in i serien direkt, då kan man bli lite frustrerad. Den börjar nämligen med en "Previusly on Battlestar galactica" och sedan fattar man ingenting. Men med långfilmsavsnitten blev allt glasklart.

Bild lånad från IMDb
Den andra är Speepy hollow. Jag började titta nu i våras och plöjde första säsongen under en flunsavecka. Jag tyckte den var rätt så bra och bestämde mig för att kolla även andra säsongen när den kom.
Den gick nu i höstas och var mycket bättre. Det märktes att karaktärerna fått växa och författarna tog tillvara på dem på ett fantastiskt sätt. En svart poliskvinna jobbar tillsammans med en gammal militär från sextonhundratalet för att rädda världen från biblisk undergång. Lite av en blandning av Supernatural och Arkix X. Något som är mycket positivt är att det är många mörkhyade som har stora, avgörande roller samt att det är starka kvinnor i många av huvudrollerna. De kritiserar det amerikanska moderna samhället på ett roligt sätt som jag uppskattar.

Så, där har ni mina tips inför framtida serietittande. 

Ännu en tungt farväl

Men nu är det faktiskt på riktigt.

Vår älskade Emilhylla adopteras bort. Namnet Emilhylla är något jag själv myntat eftersom det är så där gammalt att det mycket väl skulle kunnat stått i Lönnebergaköket på Emils tid. Rymligt, charmigt och praktiskt. Vi har fått plats med alla fina glas, alla fina serveringsskålar, finbesticken och fina ler-prydnadssaker från släkt och vänner. Den har fina utdragbara extraavlastningsytor som varit jättebra att använda vid julbord eller andra gående bord när många har varit över och ätit.

Tyvärr får det inte plats i vårt hus längre eftersom väggen den stod mot inte längre finns kvar. Under ett års tid har den stått tillfälligt mot en vägg, inträngd bakom en annan skänk, så att det varit omöjligt att öppna och smidigt få tag på finporslinet. Nu när köket är byggt har porslinet och finglasen redan flyttat från hyllorna och den tog bara upp plats i vardagsrummet, och våra hjärtan förstås.

När man tycker så mycket om en möbel och man inte kan ha den kvar, då tycker jag det är viktigt att den kommer till folk som kommer uppskatta den lika mycket som man själv gjort. Därför nappade jag ganska snabbt när en vän berättade att de eftersökte exakt en sådan hylla. Idag fick den flytta in hos dem och den ser verkligen ut att trivas jättebra och de verkar nöjda. I byte fick vi en svart expedithylla 5x5 som vi ska ha till makens vinylsamling bredvid hans snygga svarta cd-skåp. Det blev winwin även om barnen kanske kommer tjura några veckor innan de kan släppa vårt hemska möbelövergrepp.

Vi får se hur lång tid det tar innan jag kommer över det.

Den har ändå ingått i vår möbelfamilj i tretton år.

fredag 9 januari 2015

Ett tungt farväl

I julklapp gav jag min man en smartklocka som krävde sin smartmobil. Han hade ingen smartmobil (vilket jag visste) så han var tvungen att köpa en (vilket var planen). Han har ju sagt upprepade gånger att han kanske skulle göra det, så det var liksom på tiden. När han köpte mobil slog han på stort och köpte sig en Sony xperia z3compact. Jag snirkade väl lite med munnen och påpekade att han inte köpte en Samsung, som resten av familjen faktiskt använde. Men sedan såg jag att det var 20,7 megapixel. Alltså, seriöst, 20,7 megapixel. På nyårsafton tog han en provrunda och fotograferade fyrverkerierna och tog närbilder på långt avstånd. Bilderna på mig visade en lätt grön färg som skimrade i ögonen. Så, när maken sa att jag lika gärna också kunde köpa mig en sådan, så gjorde jag det. Jag menar, jag köper inte en mobil att fota med, jag köper en kamera man kan ringa med, så är det liksom. Så, ja, jag slängde mig över mobilaffären för att skaffa mig en ny kamera jag med.

Nu sitter jag här och låter min otekniska hjärna sträcka på benen lite och liksom, rycka på axlarna och säga "Tja, jag vet ej fasen, men om du pillar lite på den där knappen ska du se att det nog går vägen" när jag funderar över hur jag ska kunna få över alla käcka appar jag lagt in i min gamla. Jag köpte ju en Zombie Run som jag inte ens hunnit prova än (eftersom jag varit förkyld). Men framförallt, jag har ju byggt en hel civilisation i min mobil. Det finns 1253 små uppdiktade liv där inne, som alla har jobb och är lyckliga. De är till och med lyckliga till 110% vilket är en ren och skär matematisk omöjlighet, men de små liven, de klarar till och med det. De har små parker som de aldrig strosar i, stall och herrgårdar som står och pryder deras annars helt rena och promenadvänliga stad. De kan till och med åka båt, överallt i sin lilla stad. När jag började gräma mig över det här och känna alla de där små 1253 animerade liven skrika efter nåd, det var då jag förstod vad jag måste göra. Jag måste förinta denna lilla krävande stad och låta den gå i graven med min gamla telefon. Vet ni vad. Det kommer nog bara vara en lättnad för mig. Och jag kommer att göra det med vetskapen om - att de alla dog lyckliga.

Om man klickar på bilden kan man till och med se de små liven jag offrar
-för bra bilder

måndag 5 januari 2015

I pysseltagen igen

I våras när jag skulle på steampunkfestivalen gick jag igång på att göra smycken. Det är något som jag fortfarande tar till ibland eftersom det oftast är ganska rofyllt. Det var väldigt avlastande för stressen då och det funkar även nu när jag tillåter mig själv att släppa allt annat.

Jag har sett riktigt häftiga trädsmycken som folk gjort med metalltråd och pärlor. Inspirerad jag jag blev satte jag igång och gjorde ett tappert försök,
med betoning på tappert. Något vidare blev det nämligen inte. Jag gjorde ytterligare ett försök nu i dagarna men det dåliga tålamodet gav vika för självkritikern och hela trädet
förvandlades till ett spindelnät med en fjäril i. Jag känner mig ganska nöjd, det är i alla fall en bra början. Efter det vågade jag mig även på ett väldigt litet träd. Jag känner mig nöjdare än tidigare och tror att det kanske kan vara början till något roligt.

Vill du själv prova?

Jag använde en böjbar aluminiumtråd på ungefär en halv centimeter i diameter, som ram. Den kan man böja och göra riktigt läckra ramar.
Tråden är en tunn metalltråd jag köpt på Panduro. Verktygen jag
använt är en vanlig avbitare och en liten platt tång.

fredag 2 januari 2015

Broder själ och syster flamma

Här är min analysdiskussion på Broder själ, syster flamma.
Syftet med analysen är att jämföra kvinnligt och manligt aktivt deltagande i litteraturen och skall inte ses som ett betyg på bokens kvalité i övrigt. Detta är en del i ett projekt att kartlägga just kvinnligt och manligt  deltagande i böcker samt hur man framställer människor med en annan etnicitet än normen. Bedömningskriterier. För att se över resultatet som analysen utgår ifrån kan ni se här

Författare Gripenvik Christian
Förlag: Bockfot förlag

På baksidan
Syskonen Hvárek och Naike flyr från fattigdom och våld. Ärrade för livet av sin uppväxt försöker de börja om i den rika staden vid sjön, men det dröjer inte länge förrän deras nya hem visar sin sanna natur. Kampen för överlevnad sliter sönder de starkaste band. Vilken väg väljer du när förtrycket blir övermäktigt? Är du beredd att offra din bror eller syster? 




Min analysdiskussion:

Förtryckta starka kvinnor i en färgad värld
Författaren själv skickade sin bok till mig för att få den analyserad. Han säger sig se fram emot min analys och jag kan förstå varför. Det har nämligen varit en utmaning. Hela boken går ut på olika maktspel som kulminerar till det fruktansvärda. Man får under läsningens gång insikt i flera olika delar av staden. Kvinnornas status är mycket låg och det var just den statusen som fick mig att fundera lite i ett tidigare inlägg. I den här boken kan jag se att det finns skäl för den maktordningen. Man skulle mycket väl kunnat hävda att det varit spännande med en annan form av maktordning, men då hade författaren varit tvungen att presentera helt nya förutsättning mitt i de redan komplicerade motsättningarna folket emellan.  Det viktiga är ändå den bild som ges av kvinnorna och frågan om deras deltagande i historien. Den här analysdiskussionen blev väldigt lång men jag känner ändå att jag inte täckt allt jag ville. Det var under den här läsningen jag hade önskat en analyskompis och jag är rädd att det kommer att dyka upp fler sådana här nötter att knäcka.


Boken är uppdelad i stycken som berättas av de olika huvudpersonerna som i sin del ger sin bild av det som händer. Bollandet mellan dem gör att man får en helhet och möjlighet att förstå varför de olika grupperna agerar som de gör. Den som berättar är alltså i centrum av sin egen berättelse och av dessa är det två kvinnliga berättare. Båda kvinnorna är Straivaner, som är den förtryckta grupperingen. Som kvinnor är de även ytterligare förtryckte eftersom de inte äger sina egna liv. De beskrivs som starka, även om de båda är och har varit utsatta för mycket svåra saker. Den ena kämpar för rätten till ett barn och den andra har kämpat sig bort från förtrycket och gift in sig i makten. Båda kvinnorna höjer sina röster även om den ena har större möjlighet till det än den andra. De båda kvinnorna har gift sig med män som, i jämförelse med många av de andra männen i boken, har en större förståelse och ger mer frihet. Den ena mannen beskriver även att det är just hennes starka vilja och burdusa sätt som han fallit för, när andra klagat över hennes icke passande manér. Den ena kvinnan beskrivs som hetsig upprorisk och den andra som barnkär och kärleksfull. Männen som berättar är den ena beskriven som mer barnkär och kärleksfull och den andra som mer hetsig och upprorisk. De upproriska huvudkaraktärerna får man även en bakgrundsbeskrivning som gör att man skall förstå deras hetsighet.

I fråga om dialog var det ett tufft jobb. Boken är nämligen väldigt dialogdriven och jag skulle kunna räkna stycken som inte är helt baserade på dialog på min ena hands fingrar. Jag har gjort en överslagsräkning och kan inte garantera att det är exakt men i vilket fall är det ett kraftigt överslag på manlig dialog, där män talar med män om annat än kvinnor (Bechdeltestet). Ibland talar de även om kvinnor men dessa dialoger är oftast mellan Straivaner och i ett mycket nedlåtande ordalag. Kvinnorna talar inte med varandra om annat än män förrän 87 sidor senare än männen och får chansen till det 74 färre gånger. Det finns dock en rimlig förklaring till detta och det är att den ena mannen som berättar är en väktare och han arbetar endast med män. Hans hela delar förs framåt av män. Det samma med den andra mannen som är en Straivansk rebell som även han endast talar med sina upprorsvänner som är män. Den andra kvinnan talar endast vid ett tillfälle helt och hållet med en annan kvinna och då talar de om män, men deras samtal om män handlar om politik, uppror och samhälle och därför har jag valt att räkna med den. Resten av de kvinnliga samtalen förs mellan den Straivanska kvinnan som gift in sig bland Fýnerna. Hon talar mer med andra kvinnor än vad den andra kvinnan gör men de flesta kretsar kring en av väninnornas bröllop och har då hennes blivande make i fokus. Jag har ändå vägt in dem beroende på vilken underton som finns med eftersom de flesta ändå har en politisk sådan. Han är nämligen en kronprins och även om den blivande bruden mest är kärleks-rusig har de andra kvinnorna en del annat i fokus under samtalen.
I den här boken väger jag in den kvinnliga deltagandet i de blandade dialogerna, som ligger på över hundra stycken, eftersom kvinnorna ofta är väldigt aktiva. De använder dessa tillfällen att kunna få in sin mening, ändra tänk och få männen att se deras sätt och åsikter.
När man ser över världens uppbyggnad måste man anpassa förväntningarna på kvinnornas möjligheter. Det skulle troligen gå att öka på kvinnornas möjlighet att faktiskt tala med varandra utan att blanda in män, men om man ska se till delaktigheten är den ändå stor.

Utseendet gav mig en bergodalbanekänsla. Först var jag glatt överraskad över den totala avsaknaden av utseendebeskrivningar. Jag har fortfarande inte fått beskrivet för mig hur de flesta av karaktärerna ser ut och har därför fått möjlighet att ge dem sitt utseende själv. Genom detta uteblev också mycket av värderingen i utseendet. I mångt och mycket kändes det som en genomgående tanke eftersom det var så övergripande, till dess att jag stötte på de få som var. Den enda som fick sitt utseende värderat var kammarjungfrun som var tjock. Först beskrivs det bara i hennes svårigheter att ta sig upp, att det knarrar oroväckande från hennes säng med mera, men plötsligt så kommer en liten värdering i att hon är tjock, att någon reagerar på det. Hade det inte varit en total avsaknad av det för övrigt hade jag inte tänkt på det, men nu var det bara hon som blev ”uthängd” vilket i mina ögon ger lite dålig smak. Det hade inte varit så svårt att bara ta bort kammarjungfruns storlek helt eftersom den inte tillförde historien något i övrigt eller förde någon handling framåt.  Kanske att författaren försökte skapa en lustig stämning runt henne men i mina ögon misslyckades det helt. Att alls använda en tjock person som en lustig sidekick (om hon ens kan ses som sidekick) är även stereotypt och mycket tråkigt. 
Nästa sak var valet av skillnader mellan Straivaner och Fýner. Det framgick inte i början utan var något som kom senare i berättelsen. Först förstod man bara att det fanns skillnader eftersom de kan se så tydligt att kvinnan som bytt läger inte tillhör dem hur hon än klär sig och att de hittar en bäbis som de vet är en Straivan. Det var långt senare i boken som det framgick att Fýnerna var bleka och Straivanerna mörka.  Hade jag varit testläsare på den här boken innan den släppts hade jag snabbt skickat en varnande liten flagg på denna detalj eftersom just hudfärg är så laddat. Om man skriver en fantasy med påhittade varelser bör man tänka igenom syftet att använda sig av just hudfärg som skillnad i ett maktspel och förtryckarförhållande.  Eftersom en av berättarna är kvinna som beskriver sin utsatthet hos Straivanerna, hur dessa använder religion för att förtrycka och äga henne sympatiserar jag mer med henne än med den stora gruppen Straivan. Eftersom Straivanerna använder sin religion för att utsätta sina barn för livsfara sympatiserar jag ännu mindre med Straivanerna. Även om Fýnerna uppenbart förtrycker Straivanerna är de ändå, för mig som läsare, mer sympatiska eftersom de lyssnar på sina kvinnor, i alla fall till viss del. Dessutom super Fynerna inte, de våldtar inte, de mördar och rånar inte vilket är något genomgående i bekantskapen, framförallt hos den manliga berättande Straivanen . Därför sympatiserar jag mer med Fýnerna och känner ett stort avstånd till Straivanerna. Och när då Straivanerna beskrivs som mörka och Fýnerna som vita ställer jag mig frågande till syftet. 

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive