Idag åkte vi till ett ställe i Danmark där de är fantastiska kalkstensklippor och vacker utsikt. Helt plötsligt ropar min make till, för vi hade inte tänkt på namnet, men det hette Stevns Klint. De som läst andra delen i Alvhildatrilogin (en utvald skara utöver de som följt sommarföljetongen i Karlskogakuriren och Karlskoga tidning denna sommar) kan kanske förstå varför vi hajade till över namnet.
Vad jag inte visste var att det skulle innebära en hel del klättring. Det var en vacker gammal kyrka från sextonhundratalet som var vid branten. Delar av kyrkan hade fallit ner för stupet så det kändes lagom säkert att både vara i kyrkan och under klippavsatsen. Det var en väldigt vacker utsikt över hela kalkbrottet från klippen som stack ut på andra sidan. För att komma ner till vattnet var man tvungen att ta sig ner för en trappa som var nästan lika brant som en stege. Den gav mig svindel och mammanerven värkte när barnen helt utan säkerhetstänk studsade runt på trappstegen. Alla överlevde i alla fall.
Stränderna var täckta av stora runda flintstenar och barnen sprang och letade efter fossiler som de kunde ta med hem och spara. Det var dock ganska dåligt med det. De röda klipporna var täckte med små runda gråa stenar i varje liten urgröpning där folk skrivit sitt namn som ett minne av deras närvaro där, någon gång. Alvhilda fick flytta in tillsammans med alla stenar innan vi lämnade skönheten. Stevns Klint är verkligen något jag rekommenderar om man är i Danmark och om ni ändå är där på stranden med alla stenar, se om ni kan hitta Alvhilda. Hon är långt ner, ganska långt ut åt höger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.