Supernatural

Viss risk för spoilers

Jag är så klart långt efter de hängivna följarna vilket har sin naturliga förklaring. Jag brukar inte hinna titta på teve. Vanligtvis brukar jag sitta med ansiktet över min laptop och skriver varje kväll, men det har varit ganska segt med det ett tag. Jag har haft svårt för att bilda mening och avslut i datorn och har även haft svårt för att hålla tråden i en längre bok. Därför är det mest noveller och teveserier som är på tapeten här hemma. Jag har precis sett färdigt på femte säsongen av Supernatural, vilket var en fantastiskt bra säsong om jag ska vara ärlig.

Jag kan börja med att erkänna rakt av att jag gillat Supernatural från början, men den har liksom växt. Från början var det, som jag själv uttryckt, en MiB möter Arkiv X möter, eh ... två jävligt hårda och snygga killar. Det var övernaturligt, det var spännande, lite skräck och lite känslor, bra grejer. Sedan snöade det mer och mer in på demoner, religioner och ren och skär filosofi och det var då det blev riktigt bra. Okej, de är lite för dåligt påläst emellanåt, som att Odin har båda sina ögon intakta, låter sig sitta på pöbelbänken medan Balder sitter i förarsätet, skulle inte tro det. Och var var korparna någonstans? Eller att Loke skulle varit en ängel, nja, njä, nej! Och varför skulle alla de där blandade gudarna från hela världen tala engelska, förutom någon asiatisk gud? Men trots dessa små töntfel så är det det stora hela som är bra för de ger en filosofisk bild av alla gudar och religioner som oheliga och de, precis som vi liksom strävar efter överlevnad.

Det filosofiska som sagt, jag gillar hur de framställer Djävulen.

Bild lånad från rebloggy.com

Bild lånad från zap2it.com

Jag tror inte Sam ser lika till freds ut som när han faktiskt har Lucifer i sig och det tal som Lucifer har för sina bröder om och om igen får mig att få mest sympatier för honom, jämfört med resten av änglaskocken. Han säger som det är vilket är vridet. Jag älskar när man som tittare eller läsare får sympatier för de onda, förstår dem och ser att det inte finns gott och ont, bara olika perspektiv. Det är mycket sådant mina egna berättelser och romaner bygger på, olika perspektiv. Upplösningen av Alvhildatrilogin bygger på den typen av samtal och filosofi. Det samtal som Dean har med Döden är något jag själv skulle kunnat och velat ha skrivit.

Bild lånad från sweatpantsandcoffee.com

Hittills har Supernatural bara blivit bättre och bättre vilket peakat i femte säsongen vilket lätt ger fyra tummar upp. Jag hoppas på att det blir ännu bättre och min vän som introducerade mig för serien säger att jag har en hel del att se fram emot där, innan den dyker en aning (som de flesta serier gör efter att ha peakat). Annars, om jag skulle lägga ner serien i detta nu, intala mig själv att den är slut, så skulle jag gå vidare - tillfredsställd. Det var ett riktigt bra slut i femte säsongen.

Men jag är en nyfiken jävel och kan inte låta bli att öppna nästa dörr och se vad som gömmer sig. Men jag hoppas att det inte blir som med Matrix, för det som en gång är sett, kan inte bli osett.

Jag älskar att diskutera så tala gärna med mig om detta, har ni invändningar, har ni sett saker jag missat, vill ni varna eller göra reklam för framtida säsonger - jag är idel ögon. Men snälla, spoila inte.