Det där med att bli bedömd

Igår hörde min förläggare av sig till mig. Hon berättade att BTJ (Biblitekstjänst) kommit ut med sitt utlåtande om Alvhilda - Uppvaknandet. Jag fick i uppdrag att höra av mig till mitt lokala bibliotek och be att få utlåtandet mailat till mig. Sagt och gjort, jag började jaga bibliotekspersonal som kunde hjälpa mig med detta. Efter att ha varit i kö, blivit bortkopplad två gånger och gett upp för lunch fick jag till slut tag på en person som arbetar med inköp. Hon skulle kolla upp utlåtandet och maila mig. 

Jag fortsatte med mitt arbete medan det där självkritiska fröet grodde någonstans i bakhuvudet. Efter några timmar hade väntan blivit olidlig och jag kollade min mail varje gång jag fick tillfälle. När kvällen kom hade jag inte fått något. Från att inte alls haft någon aning om utlåtandet kretsade hela min framtida överlevnad på vad någon okänd person tycker om Alvhilda. Jag satt mest och slösurfade under kvällen, ströpratade med folk och var okoncentrerad på uppföljaren som jag egentligen skulle sitta och jobba med. 

Den uppsnurrade nervositeten över att bli bedömd hade eldat på mitt undermedvetna till höjder av absurditet. Jag vaknade upp ur mardrömmar där jag fått de mest fantasifulla sågningarna med personliga påhopp utan dess like:

"Nu har Sveriges sämsta författare korats"
"Ännu en bok i banalitetens tecken som man som författare bör skämmas över att ha tänkt ut"
"Om jag vore skapare av denna bok skulle jag inte vilja visa mig offentligt"

Varje punchline i min hjärnas uppdiktade utlåtande fick mig att vakna upp och stirra ut i natten för att komma på att jag bara sov och jag hade utlåtande framför mig. 

Förmiddagen förflöt och jag skrattade gott åt mina drömmars vånda tillsammans med kollegor. Även om det var väldigt ångestframkallande just vid tillfället var det ändå väldigt roande att veta att min hjärna är tillräckligt störd för att kunna odla en inre skräck som passar för alla tillfällen.

Idag, efter att jag kommit hem från jobbet, kom utlåtandet. Det började med:
Såhär lyder lektörsomdömet på "Uppvaknandet". Den kommer att stå på Hc-hyllan.
Det tycker jag var en fantastisk inledning av ett mail från mitt lokala bibliotek för det innebär ju att de inte blivit avskräckt av det de läst utan kan tänka sig att köpa in den till trots.

Utlåtandet är skrivet av Karin Alvehus

Utlåtandet började med en inledning där de beskrev min bakgrund, att jag gett ut tre e-noveller tidigare. De fortsatte med att ge en kort sammanfattning av boken som är så pass utlämnande att jag inte vill återberätta den här för då vet ni mer än ni bör inför läsandet av boken.
Några positiva ord om boken:
Författaren utnyttjar mytologins erotiska inslag till fullo. Hon använder sig dessutom av de naturmytologiska karaktärernas dubbelnatur, dels goda och beskyddande, dels onda och förgörande, för att skapa moraliska dilemman. 
Bra att det framgick tänker jag då.
Det negativa:
Berättelsen är något omständlig och bitvis onödigt ordrik. Handlingen, och Allies transformation, är dessutom relativt förutsägbar.
Ordrik, ja, jo, jag vet. Det är kritik jag redan kämpat med så jag får jobba lite mer med det till uppföljarna. Men ni ska bara veta hur många ord som jag faktiskt tagit bort. Jag blev lite besviken över att de tyckt att den var förutsägbar men så har jag ju hela trilogin i huvudet och inte bara ettan. En av mina testläsare höll inte med om det förutsägbara utan tycker att det är -relativt- eftersom det beror på hur mycket man kan om just svensk mytologi. Hon själv kan mytologin men tyckte ändå inte att det var helt förutsägbart.

Det var ett ganska intetsägande utlåtande och efter att ha varvat upp mig så fruktansvärt föll det ganska platt. Jag tycker det är skönt att jag inte blev ombedd att aldrig mer lyfta pennan och även om jag inte hade förväntat mig hyllningar hade jag kanske hoppats på något mer men vad vet jag inte.

Maken tyckte de hade glömt bort det där med "En modern klassiker"