Häromkvällen skulle ett par kompisar till barnen sova över hos oss och han visade en bild av sin skapelse "Black eyed Jack". Dessutom berättar han en liten söt historia till. Jag hörde inte historien då bara vissa väl valda delar efteråt. Vad jag har förstått så gömmer sig Jack under sängen och dödar sedan föräldrarna, flår dem och jagar sedan barnen. Vad jag förstår var den lite mer detaljerat berättad av min son.
Det resulterade i att ett av barnen som skulle sova här inte gjorde det alls och det andra barnet åkte hem vid ett på natten, körd av min man. Jag försökte sova genom detta eftersom jag skulle jobba dagen efter. Inte nog med det, natten efter kom dottern in igen och ville sova hos oss. Jag straffade sonen med att jaga upp honom vid sex i morse trots att han hade lov. Får inte jag sova på kvällen ska inte han få sova på morgonen!
Nu till mina blandade känslor. Å ena sidan är jag lite irriterad på sonen och kanske en aning förfärad över att han har den dåliga smaken att skrämma upp de yngre barnen på det sätt som han gjort. Samtidigt är jag lite stolt över att han går samma väg som sin mor och blir en skräckfantast. Det är inte vem som helst som kan måla och berätta historier som sätter sprätt på andra till den milda grad som han lyckats med. Jag själv minns fortfarande när jag satt i mörkret på scoutläger och gjorde high five med kompisar som hjälpt mig få hela patrullen att skaka och skrika inför sänggång ute i skogen. Eller hur jag var med och planerade spökpromenader som fick de yngre barnen att skrikande ta sig tillbaka till sina tält. Eller hur jag drog anekdoter från Hajen när vi tog kvällsdopp nere i havet och gärna pratade om alla de skräckfilmer som vi sett (jag såg de flesta) när tillfället var det rätta.
Alltså är frågan, vem är jag att döma?
Och vet ni vad, jag blev (nästan) normal och de barn jag skrämde upp har det också blivit folk av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.