Nu är hon iväg igen

Bild lånad från evil teacher production

I söndags åkte Alvhilda åter igen till förlaget. Mitt självförtroende i allt det här åker en ganska illamåendeframkallande bergochdalbana. När jag fick kontraktet rusade Jacks vrål igenom mig "Im the top of the world". Sedan gick jag igenom en ganska kraftig självkritisk fas när vi korrekturläste och rättade texten. Jag växte däremot flera meter när jag faktiskt hann med allt i god tid och skickade in texten. När jag sedan fick tillbaka den och insåg hur lite jag faktiskt kunde i fråga om layout och språkregler. Jag hade gjort stora fel och var tvungen att göra om. När felen hittades hittades även korrekturfel och jag sjönk ännu lägre. Vi gjorde om allt arbete och bokprojektet försenades två månader. När jag skickade in texten den här gången var jag väldigt liten.

Min självförtroende är i höjd med skosulorna, det känns som om jag inte är någon alls och att boken kommer bli totalsågad. Jag går litteraturkurs samtidigt som jag jobbar heltid och ror i land mitt bokprojekt vilket tär en del på psyket. Min dröm är att sadla om till skrivpedagog, tänk - författarkurator och skrivpedagog. Det är en dröm som för bara några månader sedan kändes verklig, realistisk, min framtid. Idag känns det som om det är en orealistisk dröm, som om jag inte ens är god nog att råda skadedjur, att jag borde krypa ihop och strunta i alltihop.

Det är tur att jag känner mig själv tillräckligt väl för att förstå att det bara är min inre kritiker som ätit lite för mycket, blivit lite väl stark, tjock och välmående, och att jag bara ska ge honom det döva örat. Ja, min inre kritiker är en typisk man! Alltså, inte stereotypt man, för sådant tror jag inte på, utan känslan och bilden i mitt huvud är manlig.