Det här med ärlighet och kritik

Igår skrev jag ett inlägg här i min blogg angående en bok jag läst. Det var inte rosor utan mer ris och nu mår jag jättedåligt över det. Skulle jag sockrat det? Skulle jag inte gett kritiken? Sårar jag honom nu? Skulle jag helt enkelt struntat i att skriva det. Jag har till och med vänt och vridit på mig och funderat över att ta bort det. Funderingar kring hur jag själv skulle ta det om det var jag som fått kritiken och om jag får ovänner inom den bransch jag ändå vill slå mig in i. Samtidigt så undrar jag om det inte blir fel, rent statistiskt, om man alltid tar bort eller struntar i att skriva kritiska inlägg angående böcker till svenska författare där författarna själva kan läsa och ta åt sig.

Inom skapandebranschen måste det finnas kritik, man måste har förväntningar på det som man ska läsa, titta på eller liknande. När jag googlade runt på boken och lästa tidigare recensioner var nästan alla rosenskimrande vilket gjorde att jag blev besviken när det inte var så som jag förväntade mig. Alltså borde kanske en kritisk text ändå dyka upp för att inte en text skall bli hyllad av alla, för att ingen vågar säga något negativt. Man måste kunna kritisera och man måste kunna ta kritik. Jag själv går igenom det just nu med min text, folk kritiserar och säger vad de tycker. De skulle aldrig släppt igenom den texten om jag skrivit den, jag hade fått smisk så jag inte kunnat sitta på flera veckor av mina testläsare och troligtvis lektören också. Det är en process för mig. Den processen borde varit över för boken eftersom den är utgiven och då måste man kunna ta emot kritiken och stå för den även om det gör ont.

Därför bestämde jag mig för att ha kvar den, för jag står för den, även om jag tvekat på grund av att jag alltid är den som vill smeka medhårs och någonstans tycker det var jobbigt att ge ett negativt omdöme.

Någon dag kanske någon kritiserar mig lika hårt och då får jag ta det. Den dagen den sorgen, eller lyckan, för det innebär att jag ändå är publicerad.