Bild lånad från DinSäkerhet
Ni vet när man klättrar upp för en hög höjd, gör något som från början kanske kändes helt obestigligt. Ni vet när man försöker skärma bort allt det där läskiga genom att bara titta uppåt, frammåt, och bara tar en fot framför den andra eller en fot ovanför den andra beroende på hur brant det är. Man glömmer bort vad man gör och hur obestigligt det hela är, man är bara där i stunden. Om man då börjar närma sig toppen och tittar ner ...
Där är jag nu. Jag bestämde mig ju 2010 att jag skulle skriva, det var inte så viktigt vad det blev för bok, det var ju den första jag skulle försöka skriva. Jag har sedan bara skrivit och skrivit och inte tänkt så mycket på hur mycket eller hur långt jag kommit. Nu har jag börjat backa bandet, gå igenom hur mycket jag faktiskt gjort och hur mycket jag har kvar. Jag har ju skrivit snart tre böcker på två år, de är inte helt klara men ändå. Tre väl skrivna råmanus på två år är ju inte fy skam, för en förstagångsskribent. Det är nu som jag råkar titta ner. Jag kommer på hur mycket jag skrivit, jag kommer på vilka filosofiska vändningar den tagit och jag kommer på att jag just nu sitter och knyter ihop många trådar, många svåra trådar med mycket glidiga material som inte riktigt är lätta att hålla ordning på. Det är då, när jag tittar ner och inser var jag befinner mig som toppen, som är så nära, plötsligt känns så svåruppnåelig. Så larvigt eftersom jag redan klarat av den största delen av sträckan, det är ju bara slutklämmen kvar.
Varför tittade jag ner?
Så onödigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.