Tack allergier

Inte nog för att du gör mig ful med röda blemmor och sönderkliad hy. Nu måste jag ha glasögon också.

Hurra!

Went on a shoppingspree

Jag klippte ju mig häromdagen och nu är det dags att färga de gamla gråa stråna. Jag har gått från en röd period till en svart sådan och skall så klart färga den i denna eminenta och vackra färg. Jag brukar gå lite långt och ta den blåsvarta färgen istället för vanlig svart eller brunsvart. Det är roligare så. När jag köpte färgerna tänkte jag att jag ville göra något kul i luggen. Jag har ju haft röda slingor tidigare eller färgat rött med svarta slingor, men nu ville jag gå lite längre. Min gamla tonårspunkare låg inom mig och skrek "Men gör något kul nu för fan, för en gångs skull, kärringjävel" så jag fick för mig att blåa slingor skulle vara roligt.

Dom hade tyvärr inte blå hårfärg på ICA så jag provade i frisörsalongen rakt över gatan. Hon synade min tantiga uppenbarelse och frågade om det var temporär färg till mina barn. Jag förklarade att det var riktig hårfärg, permanent sådan, som jag sökte och hon hänvisade till de där tatuerarna istället.

När jag anlände till tatuerarstudien på min rostiga gamla cykel med ica-kassen i handen och mina tråktantiga kläder mötte jag ett gäng tuffa och hippa människor med järnskrot lite var stans, roliga färger i håret och tre ton smink i ansiktet. De tittade på mig som om jag hade kläderna ut och in och gick baklänges in i en porslinsbutik men jag iggade dem och tänkte (Ja ja, jag ser likadan ut jag med, fast i själen) och så gick jag in. Han hade inget och visste inte var jag kunde få tag på det heller. Jag hoppade på min rostiga springare igen och cyklade hemåt glad över att internet fanns.

När barnen somnat började jag googla och ramlade över sidan "haircrazy" där de hade precis vad jag sökte, and then some! Tänk om jag sett detta när jag var arton (om nu internet hade funnits då eller om jag vore arton idag, ja ni fattar, timeloop) va fattig jag hade blivit då.

Först kikade jag bland de onaturliga hårfärgerna och fann Capri Blue. Den var cool, tänkte att några slingor av den i luggen så skulle jag bli så där lagom hipp. Annars hittade jag inte så mycket men var ändå tvungen att kika lite på specialeffekterna och oj, där blev det några fler färger. Två blå till, Blue Velvet och Electric Blue. Sedan var jag bara tvungen att köpa Blood Red, vet inte om det var färgen i sig eller om det var namnet som fick mig att fastna men, ja, jag var bara tvungen. Jag avslutade med att köpa Cupcake Pink också av två, eller nej, tre anledningar. 1: namnet, 2: färgen 3: för jag kunde. Vet dock inte när den kommer hamna i håret.

Här under får ni se skönheterna i samma ordning som de presenterades här ovan:

 Capri Blue, from Crazy Color, is a really rich lustrous semi-permanent blue dye which is neither purple or green toned. It works best on hair that has been lightened to pale blond. Kan beställas här

 This deep blue hair colour from Special Effects starts out almost black and gets visibly brighter with each wash. Blue Velvet is a rich and faceted dark blue hair dye, which while semi-permanent, can last for several months on bleached hair! Kan beställas här

Electric Blue is a really vivid semi-permanent hair dye from Special Effects with a good depth. It starts out very dark blue which looks almost neon in sunlight and gradually fades out to a lilac shade. Kan beställas här

Blood Red is a rich deep red semi-permanent hair colour from Special Effects. Blood Red gives beautiful bright highlights in strong light when applied to pre-lightened hair. This conditioning dye is also ideal for refreshing faded permanent hair colour without causing damage to the hair. Kan beställas här

Cupcake Pink is a truly unique hair dye from Special Effects. This semi-permanent is a gorgeous cool-toned pastel pink when applied to pale blonde hair. A bright yet soft pink hair colour that glows under UV light. Kan beställas här

Färger jag ska jobba upp modet till att köpa nästa gång:

Alla bilder är lånade från Haircrazy

Låt inspirationen börja

Eftersom jag älskade Stephen Kings "Att skriva" kunde jag så klart inte hålla mig från att beställa "Dödsdansen" av den samma.

Han ska nu få ta med mig på en rundtur genom skräckens balsal och ge mig tips om hur man sätter skräck i sin läsare, ingjuter fasa eller åtminstone chockerar dem.

Nu är det klippt

Låt nu inte uppsynen lura er, jag lovar, det är sååååå mycket skönare nu när jag slipper de där torra, fnasiga och egensinniga lockarna som bara la sig i vägen, proppade igen avloppen och gjorde att jag såg gammal och tantig ut.

Försök att inte titta så mycket på de utslag som pryder mitt ansikte (har förstått att jag inte är ensam med extrema allergiska reaktioner denna sommar, nästan alla klagar över det), tänk också den nya frisyren med massor av spret.

Idag får sonen sitt "Husdjur"

Bild lånad från Malin Johanna

Sonen var så glad förra veckan för då skulle han få åka till Brutala Blommor med sin fritidsfröken för att kolla på köttätande växter. Han skulle till och med få köpa en hade vi kommit överens om. På torsdagskvällen möttes jag av en mycket nedstämd pojke som inte alls hade sin venus med sig hem, för de hade varit stängt. Hans fröken hade i alla fall ringt till affären för att kolla när de skulle vara öppet. Då hade de lovat att det skulle vara öppet på måndag igen.

Hela helgen har han pratat om denna venus som han skulle skaffa på måndagen. Han längtade till och med på själva midsommarafton. Han berättade för alla han mötte att på måndag, då skulle han skaffa sig en köttätande växt.

I dag har jag varit hemma med hans lillasyster som hade feber i går. Han hade lika gärna kunnat vara hemma med mig men jag hade inte mage att hålla honom ifrån den utflykt som skulle ske under dagen, så jag hindrade inte hans avfärd mot fritids i morse. Vid lunch ringer telefonen. Det är sonen, han är förtvivlad. Det hade varit stängt även idag, fast han lovat att ha öppet.

I ren frustration googlade jag på växten och upptäckte att den säljs på Blomsterlandet, för nästan halva priset, och de har garanterat öppet ändå till sju i kväll. Så nu får sonen sin Venus ikväll, och Brutala Blommor får brutalt tji!

Sånt där nödvändigt

Idag tänkte jag skriva men råkade istället fastna på nagellack eftersom Barbro börjat lacka fint igen. Jag blev så inspirerad att jag gick in på Cactus och kikade om hon gjort något roligt nytt. Efter att ha kikat på hennes härliga filmtema råkade jag komma över en liten tuturalfilm om hur man gör härliga mönster på naglarna. För enkelhetens skull kan man säga att man gör på samma sätt som barnen när de gör sina marmorerade teckningar. Dottern råkade hänga över axeln och ville prompt prova. Därför har jag gjort det här idag istället för att skriva på Alvhilda:

 Först har jag doppat nagellack i ett glas

 Sedan har jag doppat små tejpade fingrar i glaset

Sedan har vi beskådat små färglada naglar

Resten av kvällen skall jag städa.

Ni kan inte missa detta

Barbro har kommit igång och nagelblogga igen och ni måste bara se de fantastiska naglar hon gjort till sin mor som midsommarmanikyr.

Jaha, så var midsommarn över och inte bara på ett sätt

Midsommar har för mig alltid varit en hednisk, trollsk afton med anor långt tillbaka i vår nordisk historia som drar fram våra rötter ur myllan. Något andra länder, inte nordiska då, sett som en konstig afton men som jag alltid kunnat fira med stolthet över våra gamla seder, och känt ett band till våra gamla vikingar och medeltida bönder som en hyllning till alla våra riter vi haft en gång när vi fortfarande trodde på naturgudar och smånissar.

Tills i fredags.

Majstången var rest, folk jublade, fiolerna ljöd över de gröna ängderna och alla var glada. Det ropades upp till dans, barn i folkdräkt, vuxna med färglada blommor i håren började vallfärda från sina picknickfiltar för att bjuda upp till ringdans. Då hörde jag de ödesdigra orden komma från min mamma.

Ja, tänka sig att majstången är ett tyskt påfund ...
Eh, nej mamma, granen är ett tyskt påfund men majstången är ju en gammal svensk tradition.
Nej, den är tysk, importerad någon gång under sextonhundratalet. Det fick jag lära mig när jag löste ett korsord häromsistens.

Men vafan!
Jag var tvungen att googla!
Det var ju rätt!!!

Plötsligt är det en relativt ny företeelse från TYSKLAND! Var är all magi då? Ja inte fann jag den i små grodorna i alla fall.

lasst Tanz um den Maibaum

kleine Frösche kleinen Frösche sind lustig sind sie

Schüssel und välkmna zu dem kleinen verdammten Deutschland

God Juli från ett halvtyskt hem i Penny Brücke

Intressanta jämförelser

Hur kommer det sig att twilight skall ställas i jämförelse med alla filmer. Det är väl en sak att jämföra den med andra vampyrfilmer eller vampyrserier (vilket även det kunnat kännas en aning absurt) men den här jämförelsen är ju lika fånig som att man skulle jämföra titanic och sällskapsresan 3 utifrån premissen - vattnets vara eller inte vara.

Tänk vad lite sol kan göra

Och flextid

Vanligtvis är jag dödstrött när jag kommer hem vid sex, kommer i klinch med ungarna och tappar allt vad pedagogik är och formligen tuppar av i soffan efter middagen medan ungarna blir mutade med någon efterrätt.

Idag gick jag fyrtio minuter tidigare från kontoret, solen sken. Jag hämtade dottern i lugn och ro, åt en härlig middag på verandan med barnen och hann med en lång promenad med dottern som cyklande påhejjare. Efter det har jag även hunnit med att skura ur hela köket, nattat barnen och avslutar det hela med en kopp te och Ben & Jerrys (som är medräknade utan att överskrida dagens pointsranson) innan jag ska ta itu med semesterplaneringen - nej, inte den roliga utan att få ihop deltagarna jag har med alla andras semesterscheman.

Jag fattar inte hur jag hunnit allt det här, och pigg är jag också.

Hoppas solen håller sig framme nu, resten av sommaren.

Ännu ett tappert försök

Bild lånad från do today

I torsdag började jag med något jag undvikit så länge just för att det verkar så krångligt och sektliknande. Jag träffar nästan alltid människor som ser så där nyfrälsta ut som berättar att de har börjat med just det här, de går på möten, hurrar i grupp och liksom följer något helt blint. Jag har verkligen försökt värja mig jättelänge men förra veckan började en kompis fråga om jag skulle med och med tanke å rådande livssituation kände jag inte att jag hade råd att säga nej längre. Jag måste helt enkelt böja mig för den högre auktoriteten och bli medlem i något större, något där jag inte behöver tänka själv utan bara göra som jag blir tillsagd.

Jag har gått med i Viktväktarna. Dom har ju app, menar jag!

Jag var där, betalade 400 kronor, ställde mig på en våg, blev tillsagd hur många poäng mina dagar var värda, fick en pärm och lite ledsagande ord på vägen.

På fredagen försökte jag få igång appen - det funkade inte. Jag försökte istället att räkna för hand, vad som gällde. Det funkade väl sådär men inte tillräckligt, så jag gav upp. Jag hade ännu inte hunnit sätta mig in i det hela så det var väl ingen större idé.

Lördagen hade jag inte heller hunnit sätta mig in i det och nu började min man fråga mig om det var så att jag trodde att det räckte med att lägga 400:- / månaden för att automatiskt gå ner i vikt utan att behöva lägga något arbete på själva kosten. Jag svarade att med det prisen så tyckte jag nog det vore det rätta, men, så var det ju tyvärr inte.

Söndagen försökte jag räkna lite men det funkade inte, jag letade runt lite på hemsidan och försökte få igång appen igen, utan framgång. Tänkte att det är måndagen som gäller (som alltid).
Måndagen kom och jag började jättefint. Jag bytte ut de där onyttiga mackorna mot att äta fil och flingor. För att vara extra nyttig åt jag rågkuddar istället för havrekuddar, för de är ju mycket mer fiberrika. Medan jag satt där och var så duktig så började jag räkna mina poäng och fick fram att jag denna morgon åt 8 poäng i jämförelse med mackan som bara skulle gett mig 4 poäng. Nu blev jag förbannad och messade en kompis, som gått vv ett bra tag, dessa ord:

"Förklara för mig, du som är veteran inom vv, hur två smörgåsar med leverpastej ger hälften så många points än fil och grova flingor! Mvh irriterad som fan"

Svaret jag fick från henne var att man inte ska tänka logiskt när man går på vv, det strider allt för ofta mot ens eget inlärda tankesätt i fråga om vad som är bra och inte och det är ingen idé att ifrågasätte, bara gör som dom säger så går man ner.

Efter det gick det lite si och så med räknandet men jag höll mig i skinnet. Jag åt två frukter till mellanmål och en god kycklinglunch samt att jag höll mig ifrån fikabröd vid fikat på eftermiddagen. Jag var den enda som inte hade kaffebröd och vet ni vad, det kände helt okej. Jag överraskade nämligen MrsData med att fira hennes födelsedag tillsammans med nästan hela bokcirkeln. Jag firade dock loss på popcorn och mer senare på kvällen då jag bjöd med henne för att se hunger games. Tycker allternativet kändes som ett nyttigare jämfört med godis.

Idag har jag svurit flera gånger över deras ologiska räknesätt. Hur mjölk och apelsinjouce kan ha samma värde, hur det kommer sig att allt jag väljer att äta inte verkar finnas med i deras lista över points, hur dersas lista över mat i appen inte verkar följa något logiskt mönster och hur jag inte fått tid att äta mellanmål. Nu vid sänggång ligger jag 9p+ - och detta utan att ens kunnat äta så nyttigt som jag velat. Jag har ingen matlåda förberedd inför i morgon och min dag är fullständigt späckad med möten men det orkar jag inte bry mig om. Jag går och lägger mig och hoppas att jag lyckas lösa min vv-dag i morgon, lika smidigt som idag.

Fast med fler mellanmål.

Bild lånad från dietguiden

Tio fallgropar

Dave skriver inne på Creativity Ninja om hur man INTE ska göra när man skriver en bestseller. Jag tyckte den var riktigt rolig. Här kommer en kort sammanfattning av vad han kommit fram till.

Först tar han upp vikten med att börja sin novell med en lång och utförlig beskrivning av bakgrunden till storyn, gärna flera kapitel. Man skall inte missa några detaljer utan gå in på dem och ge en utförlig redogörelse för var och en av dem. Sedan tar han upp vikten med att ge upp, gärna efter så där tre kapitel. Så fort det blir jobbigt ska man ge upp, folk kommer ändå att upptäcka din genialitet genom de där första sidorna. Gör din huvudkaraktär till perfektionen själv. Gör den snygg, modig med achtionhjälteegenskaper och superintelligens men glöm inte vitsigheten. Alla i boken skall älska din karaktär, då kommer även läsarna att göra det. Eller så kan man istället sänka säljarsiffrorna genom att göra huvudkaraktären helt passiv och ineffektiv. Låt dem gå igenom motgång efter motgång och gå in i detalj på hur karaktären sitter i ett hörn och gråter över sina missöden. Man kan också välja att i högt tempo kasta in häftiga grejer, döda inte några darlings utan kör på bara, din story är värd alla dina bra idéer. Om det inte passar ihop kan din roman bli en cross-genre-mästerverk eller ett surrealistiskt arbete som kommer analyseras genom alla tider som kommer. .

Det är viktigt att komma ihåg att det bara är förlorare som skriver om sina texter, din text är färdig vid första utkastet. Skit i stavning, det är ändå ingen som bryr sig om sådant idag. Kan man förstå alla uppdateringar på facebook så nog borde man ha överseende med några småfel här och där. Gör den lite svårnådd. Det är ju bara de riktigt hängivna läsarna som bör läsa din bok, inte vanliga Svenssons. Gör så de måste maila dig för att beställa boken och se till att mailadressen står så gömd som möjligt på din hemsida. Låt dem även få vänta lite på boken efter beställning. Uppmuntra inte till recension av ditt verk. Du bryr dig ju ändå inte om vad andra tycker om din bok så varför skulle dina läsare bry sig. De som är värda att läsa din bok bör vara intelligenta nog att se hur bra den är bara genom att se framsidan av den.

Nu ska jag bara ta allt detta smarta och tänka tvärt om, så borde det ju gå jättebra :D

Kika gärna på originalet, det är på engelska och så klart mycket mer utförlig och rolig.

Google translator

Jag brukar vara den där tokan som aldrig bara kan säga grattis inne på facebook när någon fyller år. Nej, antigen skriver en hel födelsedagslåt helt utan mellanslag eller så kör jag någon käck födelsedagslåt genom google translator till något spännande språk. Jag gjorde det nyss. Jag valde hebreiska. Jag tog den gamla slagdängan "Ja må han leva" och översatte, då fick jag fram detta:

יום הולדת שמח לך יום הולדת שמח לך כן כן לתת לו לחיות מתוך מאה שנה אני בטוח שהוא יחיה, בסדר, הוא יחיה, בסדר, הוא יחיה מתוך מאה שנה

För skojs skulle körde jag den tillbaka genom google translator igen, alltså, från hebreiska till svenska, för att se vad jag fick fram. Döm om min förvåning när detta var vad jag fick tillbaka:

Grattis på födelsedagen till er Grattis på födelsedagen till er yeah yeah låta honom leva för hundra år Jag är säker på att han skulle leva, okej, han skall leva, okej, han kommer att leva för hundra år

Vart kom "yeah yeah" ifrån, och vadå "grattis på födelsedagen" som inledning. Jag trodde den tog ord för ord vilket blev rappakalja men här verkar den ju försökt tänka till själv - hm, här är det gratulationer på gång och kanske en liten sång också så vi lägger in yeah yeah? 

Måste säga att jag blev mycket överraskad. 

Alvhilda har flyttat till mina naglar

Jag har en kompis som är helt fantastiks på nagelkonst. Det roliga är väl att vi är tre som målar mycket i bekantskapskretsen där Mrs Data var den första. Hon har en nagelacksblogg där hon visar upp olika nagellack. Hon målar alltid med en färg, möjligen med ett topplack med glitter eller holografisk finisch. Jag började för jag tyckte det var kul och jag brukar ofta göra olika tryck med hjälp av konad. Sedan kom Barbro igång och hon gick så klart steget längre och hon är dessutom fantastisk när hon gör det, se bara här:

  En söderhavsö i solnedgång

 

Ett naivistiskt porträtt och ett gulligt litet bi

 

Snobben och en jättegullig dödskalle med rosett

 Hon bloggade om sina nagelkonstverk tidigare men slutade, håll med om att hon borde fortsätta så vi alla kan få njuta av hennes fantastiska konstverk. Här höll hon på tidigare, övertala henne att börja igen.

Jag frågade henne i alla fall om hon möjligen kunde försköna mina naglar med Alvhilda vilket hon fick prestationsångest över - vilket jag inte riktigt kan förstå med tanke å hennes bravader. Jag, inspirerad över henns underbara konst, tog saken i egna händer och skapade Alvhilda på mina naglar.

 

Jag började med att grunda med svart och gjorde sedan hennes siluett i vitt för att dutta den gröna färgen på för att försöka få fram glimret.

 

 

 Fotot ger inte lacket riktigt rättvisa så det glänser så man inte ser detaljer, men det är faktiskt helt okej (även om det inte är lika bra som Barbros)

Snövit

 Söndagsfilmen den här veckan blev visst den där nya filmatiseringen av Rupert Sanders - Snövit.

För att citera IMDb:

In a twist to the fairy tale, the Huntsman ordered to take Snow White into the woods to be killed winds up becoming her protector and mentor in a quest to vanquish the Evil Queen. 
Snow White is the only person in the land fairer than the evil queen. Unable to tolerate the insult to her vanity, the evil queen decides that Snow White must die. The queen sends a huntsman to kill Snow White. However the huntsman finds himself unable to murder the innocent young woman, and instead ends up training her to become a warrior capable of threatening the queen's reign.  

Vad ska man säga?
Jag tycker att filmen höll en hög spänningsfaktor. Det var actionfyllt, det var spännande tvister och ett nyskapande tänk i mycket. Den var långt ifrån sockersöt och magin låg tät i luften. Precis så som jag gillar det. Det gör att jag ger den hög poäng, men, det fanns vissa saker som jag störde mig på.

 Den grundläggande tesen är att drottningen känner sig hotad av Snövit eftersom hon är vackrare än vad drottningen är. Då anser jag att de behöver välja en person som faktiskt är vackrare än den som spelar drottningen/häxan. Detta var något de inte lyckats så bra med vilket gjorde att den föll lite. Jag var förövrigt lite oroad när jag såg att det var Kristen Steward som spelade snövit eftersom min erfarenhet av henne är att känslor är lika med ansiktsryckningar i hennes skådespelarrepertoar. Som tur är gör hon ett bättre jobb i den här filmen än i Twilightsagan. Det innebär dock inte att det är bra, bara bättre. De hade kunnat göra ett mycket bättre val av skådespelare för huvudrollen i filmen, det är min åsikt.

Tyckte även att de kunde lugnat sig lite i storyn, det blev lite för Narnifierat vid det tillfället Aslan dök upp i form av en dovhjort. Ja, den kallades aldrig för Aslan och jag tycker nog inte att man ens fick någon förklaring till vad denna Dovhjort ens hade för syfte, men viktig var den visst på något sätt.

Jag som dessutom älskar att se bakgrunden till ondska hade ett stort hopp vid det tillfälle man fick se en glimt av häxans bakgrund. Varför hon blivit så ond men man fick aldrig kopplingen till Snövit eller hur det alls fanns någon anledning till den vandetta som det yppades bara lite så där i förbefarten om. Jag hade velat se en ordentlig koppling så man kunde få sympatier för häxan och lida med henne.

Men det är väl inte tillräckligt amerikanskt - det är för viktigt med svart och vitt i det landet skulle jag tro.

Den får i alla fall en fyra röda äpplen - men den överlevde endast som genom magi.

Smärta

Jag har haft det förr och det är så onödigt.

En smärta i ryggslutet som är helt enorm. Det började i torsdags den här gången. En löjlig liten vridning med en klickande känsla i ryggen och sedan börjar helvetet. Det är som om hela ryggen är spänd och det behövs bara en liten rörelsen för att hela ryggen ska gå av, like a twig!

Samtidigt som jag vet att den inte kommer gå av och jag vet att smärtan bara är en form av hjärnspöken så går det inte att jobba sig igenom det. Smärta är för överväldigande.

När jag sa på jobbet att det fanns viss risk att jag inte skulle komma på fredagen för jag kanske skulle ligga orörlig i sängen så kallade chefen in förstärkning. Inte så som man gör när man jobbar kommunalt med vikarier utan han ville satsa på mig och skickade mig till kiropraktor, som är jättedyrt. Jag var där och det var helt okej. I går hade jag ont men kunde röra på mig och därför tänkte jag att det var på bättringsvägen. Tills kvällen då en desperat smärta tog över min kropp jag jag kastade mig in i sovande.

Idag vaknade jag helt orörlig. Det gör så ont bara jag rör mig någon millimeter och jag har brottats med sängen i närmre en timme för att ens komma upp.

Nu känner jag mig jätteskyldig eftersom jag inte blir bättre, när chefen lagt så mycket pengar på mig och jag vet inte om jag vågar sjukskriva mig på grund av värken i morgon.

Får väl sätta klockan på fyra för att hinna komma upp och ta mig till jobbet i tid.

skrivkramp

Jag har väldigt sällan skrivkramp. jag sätter mig och så skriver jag. Flödet rusar in i huvudet i en takt som jag sällan hinner med i och jag drömmer scener som jag sedan måste få ihop. När jag väl får skrivkramp har det med två olika saker att göra. Antingen är det för att flödet är för snabbt så jag blir frusterad när jag sätter mig och ska skriva eller så är det som nu.

Det tar emot.

Jag vet inte vad jag ska skriva.

Jag hade så en tång tidigare. Jag tänker för mycket, sitter och tänker att tja det där och det där kan hända. Alltså, jag skapar utifrån mitt medvetna jag och inte mitt undermedvetna. Jag vet att jag gjorde så i första boken i trilogin och då fick jag radera flera kapitel eftersom de var helt fel. Det var inte det storyn handlade om och det skulle bort, i efterhand.

Jag är rädd för att det är något liknande nu.

Det jag plitar på nu ska inte vara med.

Frågan är bara vad som ska vara där istället.

Ragnvald är lite för tyst för att jag ska kunna tolka hans vilja.

Välja slutsats

Jag sitter och skriver på tredje boken av Alvhilda. Den utspelar sig inte i nutid utan går en del århundraden. Jag vill dock inte fördjupa mig i historian eller sätta den som min prioritet utan det jag skriver om är Ragnvald. Däremot ska det ju inte vara för mycket faktafel för då kan folk reagera på det istället för att fördjupa sig i själva storyn.

Jag har valt att skriva på och inte forska för mycket, jag vill inte låta historien bestämma storyn, jag vill bestämma storyn och sedan försöka hitta detaljer att lägga in i bakgrunden för att det ska stämma.

Det lustiga är bara att det allt för ofta stämmer med verkligheten. Jag sitter och skriver om Ragnvald och hans påhitt och ser sedan att det han gjort stämmer in på just den tidsålder jag valt, utan att jag ens har behövt ändra tidsålder.

Det är nu jag kan välja mellan:

1. Jag lärde mig mer i skolan än vad jag trodde och det har lagt sig i mitt undermedvetna vilket styr mina val när jag skriver.
2. Ragnvald finns på riktigt och han skriver boken genom mig.

Tja, vad verkar mest rimligt?

Jag tror mina lärare kan vara ganska stolta över mig ...

Ett nytt ord är fött

Igår satt jag och chatade med en kompis på facebook när jag snavade på tangenterna. Jag skulle skriva själv men råkade skriva snälv istället. Jag tänkte inte på det men hon började fråga vad det fina ordet kunde betyda. Vi smakade på det och kom fram till att det ju var en parning mellan orden snäll och själv och plötsligt var betydelsen given.

Snälv - att vara snäll mot sig själv.

Från och med nu ska jag vara snälv lite oftare. Stressa ner och hinna med att umgås med mina barn och se världen runt omkring mig.

Kanske ta ett varmt bubbelbad.

Jag tror något ville att jag stannade i sängen

Igår mådde jag inte så bra. Det kändes som om kroppen var på väg att utbryta i total sjukchock där febern skulle skjuta i höjde så fort jag släppte guarden. Jag var social hela dagen och hade en vision av en inre armé som motade alla dessa sjukdomsäckel och höll dom lugna, precis på andra sidan gränsen.
I samma sekund som våra kära gäster, familjen Data, lämnat vårt hus stupade jag i säng. Hoppades på att få somna snabbt och slippa själva insjuknandet, låta mig vakna till feber och äckel istället. Jag räknade kallt med att jag inte skulle gå till jobbet i dag.
jag vaknade, febern hade inte infunnit sig och jag var frisk. Jag var trött, appatisk och helt ointresserad av att kliva upp men några sjukdomssymptom fanns inte att prata om. På morgonen var jag tvungen att stävja de vanliga bråken samtidigt som jag försökte lösa den där utflykten som skulle ske med dottern och alla föräldrar medan jag fortfarande jobbade. Det var inte löst när vi gick hemmifrån 20 minuter för sent men jag hade i alla fall packat hennes picknickväska inför en lösning. Att få barnen att borsta hår och borsta tänder krävdes en tvåminuterssnoos då de inte lyssnade på mig utan fick bli påminda med mycket korta mellanrum. Detta ökade på min irritation samtidigt som den ökade på deras, men det fick dem inte att göra något snabbare.
Det hela slutade med att jag och sonen fick ett fullstädningt utbrott på varandra precis vid anländandet av hans skjuts och min rygg knakade till på det där oroväckande sätt som den gjort tidigare. Det är som ett litet frö som sås som bara ökar i värk under hela dagen, så nu går jag som om jag skitit på mig.
Vid anlänandet till jobbet tjugo minuter för sent så hade den mapp som jag ska jobba i helt tömts på innehåll. Vid det här laget hade jag liksom gett upp. Det känns som om allt ändå kommer gå åt helvete så varför inte bara stiga åt sidan och låta allt falla men vara beredd på det värsta. Vi lyckades i alla fall lösa problemet precis i rätt tid men sedan när jag skulle till ett annat kontor fanns inte nyckeln till det. Alltså åkte jag iväg till en annan stad på vinst och förlust och hoppas på att lösa det på vägen. Det gjorde jag men det var lite oroväckande ett tag och jag satt och drack mitt morgonte i en trappuppgång utan vetskap om det skulle lösa sig.

Nu är det lunch och det finns fortfarande mycket som kan gå snett,så som tågresor, cykelfärder, datorer och den där picknicken som ska vara med dotterns skola. Hela tiden värker ryggen så jag får bita ihop och hoppas att jag inte faller som det korthus jag känner mig som.

Undrar om det är något ödesstigert som kommer hände under dagen som en övre makt ville att jag skulle undvika och försökte få mg att hålla mig kvar i sängen.

Kan det bli en story av detta -  i en senare bok?

Att bli publicerad

Bild lånad av Mörkersdottir

 

Under den tid jag skrivit har jag ibland lagt upp texter på olika forum för att bli läst. Det har gått så där eftersom jag inte hinner locka dit folk i den utsträckning som jag önskar. När jag började lägga ner mer krut på mitt skrivande började jag skicka in noveller till olika tävlingar utan att det egentligen gav någon feedback, mer än att den inte var tillräckligt bra för att vinna just den tävlingen. Jag har ändå inte gett mig, jag vet att jag är novis i ämnet och har mycket kvar att lära men hoppet finns ändå. Nu har jag till och med vågat skicka in första delen av min trilogi för att se om den är duglig.

Nu har förlaget jag skickade in min första roman till, Mörkersdottir, valt att publicera en novell jag skrivit på sin hemsida. Det är ingen vinst i en novelltävling och det är inget som genererar pengar men det är en chans att bli läst och förhoppningsvis en chans att få feedback.

Gå hemskt gärna in och läs och ge mig din åsikt på texten, just din kommentar kan vara den som hjälper mig att växa.

Ni hittar min novell här.

Kära Change

Jag tror att du har blandat ihop mig med någon annan Pernilla.
Jag har inte längtat eller känt ett sug efter att få klämma in mig i en bikini och spatsera runt på en strand, snarare känner jag ett motstånd till detta. Det gör att ditt utrop, som påminner om Gert Fylkings upphetsade beteende vid nomineringen av Nobells litteraturpris känns helt omotiverat.

Med vänliga hälsningar
hon som gärna har en stor tröja på sig även i vattnet för att dölja det man annars visar upp när man bara har bikini.

Blid lånad från Coming soon 

Ikväll var jag lite spontan på bio med min gamla studentkollega Bäääbs. Vi gick på Dark Shadows vilket var en film helt i min smak, när det gäller genre. För att snabba på lite kan jag säga att imbd beskriver filmen så här:

In the year 1752, Joshua and Naomi Collins, with young son Barnabas, set sail from Liverpool, England to start a new life in America. But even an ocean was not enough to escape the mysterious curse that has plagued their family. Two decades pass and Barnabas (Johnny Depp) has the world at his feet-or at least the town of Collinsport, Maine. The master of Collinwood Manor, Barnabas is rich, powerful and an inveterate playboy...until he makes the grave mistake of breaking the heart of Angelique Bouchard (Eva Green). A witch, in every sense of the word, Angelique dooms him to a fate worse than death: turning him into a vampire, and then burying him alive. Two centuries later, Barnabas is inadvertently freed from his tomb and emerges into the very changed world of 1972. He returns to Collinwood Manor to find that his once-grand estate has fallen into ruin. The dysfunctional remnants of the Collins family have fared little better.

-imbd

Filmen innehåller alla de där kryddorna jag gillar, övernaturlighet, spöken, vampyrer, häxor, förbannelser och evig kärlek. Filmen hade många roliga och humoristiska inlägg som kändes bra och det var mycket jag verkligen älskade med filmen och den hade lätt kunnat få toppbetyg från mig men ...

Det kändes inte som om de riktigt själva trodde på storyn, som om de som gjorde den tyckte att det var töntiga överdrivenheter och det lyste igenom. Det tramsades helt enkelt för mycket. Vampyrismen var lite för stereotyp, dessa viftande långa fingerrörelser, och då inte bara vid hypnos utan vid varenda liten sak som skulle göras med handen krävdes flera vift med fingarna, likt en nymanikyrerad bimbo. Vidare blev det lite för far fetcht mot slutet där de gick lite over board i fråga om övernaturligheter som gjorde att jag suckade lite för djupt. Därför får filmen en trea för den var klart sevärd och jag gillar ju vampyrer men ... trovärdighet kommer inte ifrån storyn i sig, den kommer i hur man berättar den. Men se den gärna, den är rolig, absolut inget jag ser som en stor film som så många andra Tim Burton-filmer men som sagt, klart sevärd. 

Har fått lite akrofobi

Bild lånad från DinSäkerhet

Ni vet när man klättrar upp för en hög höjd, gör något som från början kanske kändes helt obestigligt. Ni vet när man försöker skärma bort allt det där läskiga genom att bara titta uppåt, frammåt, och bara tar en fot framför den andra eller en fot ovanför den andra beroende på hur brant det är. Man glömmer bort vad man gör och hur obestigligt det hela är, man är bara där i stunden. Om man då börjar närma sig toppen och tittar ner ...

Där är jag nu. Jag bestämde mig ju 2010 att jag skulle skriva, det var inte så viktigt vad det blev för bok, det var ju den första jag skulle försöka skriva. Jag har sedan bara skrivit och skrivit och inte tänkt så mycket på hur mycket eller hur långt jag kommit. Nu har jag börjat backa bandet, gå igenom hur mycket jag faktiskt gjort och hur mycket jag har kvar. Jag har ju skrivit snart tre böcker på två år, de är inte helt klara men ändå. Tre väl skrivna råmanus på två år är ju inte fy skam, för en förstagångsskribent. Det är nu som jag råkar titta ner. Jag kommer på hur mycket jag skrivit, jag kommer på vilka filosofiska vändningar den tagit och jag kommer på att jag just nu sitter och knyter ihop många trådar, många svåra trådar med mycket glidiga material som inte riktigt är lätta att hålla ordning på. Det är då, när jag tittar ner och inser var jag befinner mig som toppen, som är så nära, plötsligt känns så svåruppnåelig. Så larvigt eftersom jag redan klarat av den största delen av sträckan, det är ju bara slutklämmen kvar.

Varför tittade jag ner?

Så onödigt.

Dagen går i skammens, trötthetens och fnittrets tecken

Mixed emotions skulle man kunna säga.

Skammen handlar så klart om den där boken, Sirila gentlemän sökes, som jag bara inte tagit mig igenom trots att vi ska tala om den i dag på Plejadernas cirkel. För att undvika skam skulle jag ju kunna gömma mig och inte visa mig på cirkeln, hosta mycket i telefonen och påstå mig sjuk, men då skulle jag ju missa allt fnitter. Det är ju ändå bara ungefär 20% av tiden som går åt till att tala om boken så det blir bara korta glimtar av skam för mig. Ungefär som den gången jag var dum nog att berätta att folk missuppfattat uttalet på mitt namn på bloggen när jag träffade dem live på bokmässan och man uttalat det svenskt, som Perny när jag i själva verket uttalar det Pörny. Dessa sviter lider jag av än då det poppar upp med jämna mellanrum på våra träffar om de tycker jag behöver bli hånad men de inte riktigt kan komma på något nytt. Därav allt fnitter. Så klart är det ingen som lider utan det är bara ett kärleksfullt håneri som jag har en känsla av att jag kommer få lida av i eftermiddag. Men som sagt, fnittret väger tyngre än risken för hån så jag går.  Trots att jag är löjligt trött.

Veckan har utmattat mig lite så igår när jag kom hem däckade jag, satt i fåtöljen och dreglade hela fredagsmyset, la mig vid nio och sov fram till fem i morse då jag vaknade med fantastisk huvudvärk och RLS. RLS är något jag aldrig lidit av i den bemärkelsen, jag har det och känner mest av det när jag är övertrött och inte kan sova, men oftast sover jag som ett litet barn och lider inte alls, därför är det inte något jag egentligen sökt för. Men denna morgon led jag av det och kunde inte somna om. Nog för att jag redan sovit i åtta timmar men huvudvärken krävde några timmar till. Efter en tablett somnade jag om men vaknade vid nio och då fanns huvudvärken där fortfarande och jag känner mig lite lätt överkörd idag.

Men det och skammen är inga saker som ens tillsammans kan hålla mig ifrån att få fnittra i grupp.

Detta är ju en av de få vattenhål man har i vardagen, det och skrivandet, som jag också ska försöka klämma in denna helg.