Skräcken

Som jag uttryckte i ett tidigare inlägg har jag tänkte hålla igång mitt skrivande, bland annat genom att skriva noveller utifrån olika låtar. Första låt att inspireras från är "Fear"

Golvet kändes hårt mot min kropp. Det var som mitt innandöme krossades av min egen tyngd. Jag hade alltid känt mig hjälplös, värdelös, under mitt liv, men det var inget mot vad jag upplevde nu. Alla löften hade bleknat. Mina sinnens skärpa som skulle ge mig en upplevelse av allsmäktig kunskap och osårbarhet, en mening med allt, den plågade mig bara. Alla ljud skar som knivar inombords och ljus fick mina ögon att blöda. Övermänsklig känslighet fick hela kroppen att smärta och världen stank. Vidrig odör omringade mig och fick min kropp att vilja kasta upp sitt innanmäte.

Under en lång tid hade jag nu levt med övertygelsen om att detta var det ultimata överlevnadssättet. Att detta var det rätta. Jag hade läst alla böcker som fanns om tillståndet, alla biografier som han givit mig. Aldrig hade han beskrivit denna känsla av total hjälplöshet, fylld av smärta och lidande. De vänner som ansett att mina tankar, min planering och världsfilosofi var störd hade jag vänt ryggen och lämnat. De som lyssnat hade jag attackerat med mina tankar tills de inte orkat med mig längre, de var svaga. Jag hade bestämt att de skulle bli mina första offer, att de skulle få betala för sina svek.

Plågans epicentrum var magen. Exploderande smärta strålade ut i kroppen och mötte den sammanpressande, dunkande värken som golvet genererade. Smärtan inom mig expanderade och med den skräcken. Inom mig slogs dödsångesten mot dödsföraktet som han skapat. Mörkret omslöt mig trots att det var ljust i rummet. Det var inte en mörk blindhet, det var ingen svärta som dolde verklighetens ljusa uppenbarelse. Det var ett mörker som inte syntes, bara kändes. Det lockade på mig, fyllde mig med en inre smärtsam längtan efter att få bli ett med den.

Desperation fyllde mig och tårarna började rinna längs kinderna. Smärtan som just höll på att ta död på min kropp påminde mig om vidden av det steg jag stod i begrepp att ta. Att jag skulle lämna den verklighet jag levt i under hela mitt liv, lämna allt jag kände till för det okända. Ett sista desperat uns av överlevnadsinstinkt fick mig att vrida kroppen i smärtsamma spasmer och de desperata tårarna brände mig. Ett gurglande var allt som kom ur min strupe när jag försökte skrika ut den skräck som ströp mitt inre och knöt en stor svart knut om mitt sinne. All den skräck som jag upplevt under min uppväxt kom vällande som en svart, iskall flodvåg. Skräcken vars ursprung var det lilla barnet som gömde sig för den rasande fadern med bältet i handen. Skräck som fötts i det ensamma barnet i cirkeln av förväntansfulla jämngamla som hoppades på blod och gråt, lynchmobben. Förlamande skräck som levt upp av kulan som ruvat i den laddade pistol som tryckts mot min panna vid första påtvingade bilstölden och sladden på den isiga sträckan på väg från kulans hot. All denna undantryckta skräck levde inom mig och visade sitt fula tryne som en avskedsgåva innan jag lämnade den smärtande verkligheten som varit mitt liv under så många år. Skräcken fick mig att inse att det var rätt val.

Jag lät de mörka klorna göra det som krävdes för att förvandlingen skulle fullföljas. Jag kunde känna hur metamorfosen gav mig osårbarhet och evigt liv. Men samtidigt rann all min lycka av mig och med den allt mitt hopp och mina drömmar. Jag lämnades kvar i ett outplånligt skal fyllt av evig fruktan och evinnerligt hat.

Förvandlingen var fullbordad och inte alls vad jag förväntat mig.