Mixade känslor

Kunskapens äpple fick jag med mig på färden

Jag har jobbat som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd under ett gäng månader nu, men nu har det vikariatet tagit slut, vilket både är positivt och negativt.

Under flera månaders tid har jag gått upp fem på morgonen, tagit min färdiga frukost, tagit mig till det tidiga morgontåget och skumpat i en timme till jobbet medan jag intagit frukosten. På jobbet har utbetalningsperioderna gått i varandra och den stressen tillsammans med alla olika nya direktiv har varit påfrestande. Efter att jag jobbat några månader och faktiskt insett vad jag borde göra men inte hunnit på grund av ärendemängden har jag känt en otillräcklighet som yrkesutövare. Klockan fyra har jag varit tvungen att lämna för att ta mig till tåget som förhoppningsvis gått. Ofta har jag fått forslas med buss, om ens det. Jag har även många gånger blivit stående, halvvägs hem, utan möjlighet att komma någonvart och fått skuldkänslor då barnomsorgen meddelat att de stänger klockan sex, så det är ju bara att jag löser situationen på ett eller annat sätt. Om nu tåget gått som det borde har jag kommit till barnomsorgen vid halv sex för att hämta ut en mycket trotsig dotter, som endast får två timmar med sin mor på veckodagarna som måste användas så effektivt som möjligt. Ju mer tjafs, tjat och motsträvighet som hinns med per minut, desto bättre ligger man till, rent sexårsmässigt. Matlagning och läggning, sedan är all tid över med barnen innan jag själv stupat i säng. Otillräckligheten som mamma har även den kommit över mig och då huset förfallit runt omkring mig har otillräckligheten som vuxen kvinna också infunnit sig.

Jag har ju haft hela helgen på mig, säger kanske ni då, men av någon outgrundlig anledning har jag nästan alltid blivit sjuk varje lördag och söndagarna har gått åt till att sitta apatiskt utan ork att ta mig för något. Stressen har gett mig hjärtklappningar, eksem, ryckningar i ögonen och total avsaknad av tålamod, vilket är en riktigt dålig egenskap som småbarnsmor. De spända magmusklerna som jag flexat konstant borde ju kunna göra sitt positiva till, men då jag har en tendens att känsloäta har jag dolt dem bra med allt småätande som jag ägnat mig åt under månaderna.

Allt det gör att vikariatets avslut troligtvis gör mig väldigt gott. Den negativa är den arbetslöshet som jag går in i, förhoppningsvis en kortvarig sådan, men man vet ju aldrig. Den duktiga flickan gråter inom mig då arbetslöshet är något av det värsta den vet. Det absolut mest negativa av allt är ändå den saknad jag kommer känna över alla mina underbara kollegor jag haft äran att jobba med de senaste månaderna, gud vad jag kommer sakna er, alla! Jag trodde att jag skulle gråta vid min avtackning och beredde mig på att inte klara av att ge det lilla tacktal som jag ville ge, men det gick vägen, på samma sätt som allt har gått vägen under hela denna stressiga tiden. Jag slängde på mig masken av "Fy fan va allt är finemang", log och pratade. Jag tog inte in att det var min sista dag, men när en av mina kära kollegor grät vid kramen förstod jag att jag att det var så det var.

Nu blickar jag framåt, en hälsosam vilovecka i mellandagarna, mycket gos med barnen, en återhämtning innan jag ger mig i kast med nya uppdrag och nya äventyr som ligger framför mig, inom en radie av högst 45 minuters pendlingsavstånd, eller tider som inte går emot barnomsorgens tider och som ger mig tid över för min familj.