måndag 28 november 2011

Som att ha en bäbis

Jag är så trött idag och allt är Ragnvalds fel. Att skriva en bok är som att vara havande, föda och ha en bäbis, helt allvarligt. I natt hade jag nattavak med uppmärksamhetssökande Ragnvald, men jag var hård och vägrade låta honom styra och ställa med mig. Först satt jag vid datorn och tänkte skriva men då behagade inte Ragnvald ge mig något alls. Han satt och höll på sig så att säga. Jag hade väl kommit en åtta sidor in i boken och han var inte intresserad av att tramsa där längre, märkte jag när jag gick och lade mig i tid för en gångs skull. Jag somnade till vid halv elva ungefär och kunde förvänta mig att få sova i en drygt sex timmar, hurra.

Tjugo över elva vaknade jag igen och sedan malde Ragnvald på i en evighet. Han berättade för mig att han inte alls var intresserad av att prata om det som hände just där jag skrev utan ville få upprättelse, han ville berätta om slutet. Han malde och tjatade, målade upp hela scenarier för mig och beskrev i detalj varför han gjorde på det sätt som han gjorde. Han lät mig se massor av olika saker som händer, i slutet av de andra böckerna, ur hans perspektiv. Han gav mig olika perspektiv och tvingade mig att analysera mina böcker ur genusperspektivet och talade om för mig vilka problem och möjliga förvecklingar som kunde bli om jag inte tog upp detta till ytan.

När klockan började närma sig ett var jag så fullproppad av Ragnvald att jag nästan grät, men jag vägrade att sätta mig vid datorn, bara vägrade. Han måste faktiskt lära sig att jag skriver när jag har tid inte när han har lust. I morse klockan fem ringde klockan och jag klev upp. Tog mig till min lilla rullande skrivastuga och slog upp lap topen och ställde frågan: "Nå, vart ska vi då?" Fem sidor ramlade ut ur mig, uppdelade på två tillfällen. Det ena är avslutet av Alvhildaboken som han ville berätta om. Vad som faktiskt hände där och hur han hade känt det samt hur de gjorde upp. Sedan hoppade han till slutet av Stevens berättelse och beskrev hur han hade upplevt det och vad han gjort. Nu har han bara lite mer att berätta ikväll, slutet av sin egen bok, så jag får den klar för mig. Sedan tror jag, hoppas jag, att jag ska få fortsätta i början på boken igen så allt blir glasklart, för det finns mycket där som måste redas ut också.

Jag tycker om Ragnvald, han är väldigt spontan och yvig, låter mig inte vara ifred, petar på mig och tjatar på mig som en störig trotsunge, men han är så charmig när han berättar för mig att jag smälter för honom ändå.

Hoppas ni får chansen att lära känna honom ni också, det är han värd, det är ni värda.

söndag 27 november 2011

lördag 26 november 2011

Genusotillhörighetsproblem

originalbild lånad av Delta quadrant fleet

Jag har nu börjat skriva på tredje boken i Alvildatrilogin och stött på patrull. Det är ju som så att denna boks huvudkaraktär är en aning diffus. Inte människa, inte djur och tillhör inget kön.

Att inte tillhöra ett kön är lite svårare än vad många kan tro, i alla fall när man ska hänvisa till karaktären i fråga. Jag har ställt frågan om hur jag ska gå till väga till flera personer på Facebook och jag har fått många svar. Det är inte bara jag som kliat mig i skallen över detta och förslagen har varit jättebra, men, inte applicerbara.

Tipsen har varit att kalla karaktärerna x och y eller ge smeknamn efter hur de är eller namnge karaktärerna bara, rakt av eller, ge dom kön. Det lät till och med som om någon trodde det var en genusgrej, alltså, en feministgrej att jag inte ville könsbestämma, bara ge dom ett kön, larv, ungefär, men det har inget med det att göra.

Kön är något som är väldigt viktigt i vårt samhälle av många olika anledningar men om man inte ens kommer från vår planet, vem säger då att kön är något som liknar det vi har? Om jag ska beskriva en utomjording till exempel, hur ska jag då kunna referera till den om jag inte kan skriva han gjorde si eller så eller hon gjorde si eller så? Fick tipset om att skriva hen, men, det känns inte heller bra. Känns krystat, plastigt, inte äkta. Framförallt passade det inte in i min text.

Jag kommer nu trampa försiktigt och treva mig fram i dessa outforskade områden, kanske bryter jag ny mark och banar väg för en ny utveckling.

Eller så kommer jag bara falla platt mitt ute i röran och ingen hittar mig.

Inte riktigt som jag tänkt mig

I morgon är det första advent. Jag vill inte ha fram något adventigt före den första advent, men när det väl gäller vill jag verkligen fira advent. Maken var ledig torsdag och fredag och jag bad honom advetnsstäda så jag kunde baka hela lördagen och så skulle vi pynta tillsammans och sedan på söndagen skulle vi dricka glögg, äta pepparkakor och saffransmuffins i skenet från adventsljusstakarna medan vi gjorde julpyssel.

Maken var sjuk torsdag fredag och orkade inte städa, jag insjuknade i går och ligger till sängs i dag och orkar inte baka, skulle nog vara en hälsorisk att göra det också. Den här första adventen går käpprätt åt helvete.

Men, som det gamla ordsrpåket brukar säga: hellre en rejäl förkylning på första advent än en avskyvärd maginfluensa på julafton.

torsdag 24 november 2011

Ambivalensen

Jag har skrivit under många år. Jag har aldrig skrivit färdigt något utan alltid skrivit noveller som jag alltid kan hitta förbättringsområden på, varje gång jag plockar upp dom ur byrålådan, och därför haft svårt att kalla färdiga. En kompis kallar mig för sönderpillaren efter att vi pluggade tillsammans och jag aldrig var nöjd med mina hemtentor eller de uppsatser vi jobbade med utan alltid hittade saker jag kunde förbättra. Förra hösten bestämde jag mig för att jag skulle skriva klart något. Jag tog något enkelt, en mycket simpel historia. Övernaturlig, lite läskig och med lite kärlek i.

Bra.

Jag skrev inte för att bli publicerad utan skrev för min egen skull, för att komma till "the end" Jag hade ett färdigt råmanus vid årsskiftet.

Hurra!

Den simpla storyn förvandlades till en mer kompicerad story och vidare till en trilogi där många kryptiska saker som hände påverkade saker man inte förstod eller att andra bokens händelser påverkade första boken på ett sätt som man när man läste första boken kunde ana. Allt för att man skulle få svar på frågor i andra boken och ytterligare frågor i sista boken som skulle ge den fruktansvärda aha-upplevelsen som jag sökte.

I somras bestämde jag mig för att jag inte skrev för byrålådan längre utan faktiskt för att bli publicerad. Jag har promotat min bok en aning, jag älskar min Alvhilda och har trott på henne. Hon är ju underbar.

Som jag beskrev för en vän "Det är som om du läst världens bästa bok och vill att andra också ska få läsa den. Det är inte av egoistiska skäl för att jag vill bli publicerad, det är av solidariska skäl, andra ska också få uppleva detta, lära känna Alvhilda."

Nu i veckan har jag börjat kolla på förlag, vilka förlag som är för min Alvhilda och vilka som går bort. Jag har läst igenom vad de kräver på de olika förlagen och jag har läst igenom vad andra författare och författarwannabees har sagt om processen som i mångt och mycket verkar förödande för mångas självförtroende och nu har jag krupit ihop till den där ursäktande lilla bollen, inombords, igen.

Frågan poppar upp i mitt huvud:
Tänk om dom inte gillar henne, tänk om dom inte förstår min Alvhilda?

Någon måste nog låsa min byrålåda och slänga bort nyckeln så jag inte kan lägga ner henne där.

onsdag 23 november 2011

Tjuvstartat

Årets första mugg glögg. Blossas blåbär.


Inovativ matlagning

När man är en heltidsarbetande, pendlande förälder måste man ibland vara förberedd på nödlösningar. Som igår, då jag upptäckte att det inte fanns potatis till fiskpinnarna. Det fick bli fiskpinne och bröd, jättekul tyckte mamman.

Det tyckte dock inte barnen som var lite mindre upplagda för nödlödningar.


måndag 21 november 2011

Sisters of mercy

I går var jag på Münchenbryggeriet och såg ett av mina totala favoritband: Sisters of mercy. Det är ett av de där banden jag kan sjunga med till i stort sett alla låtar och som alltid inspirerar mig i mitt skrivande och alltid får mig på bra humör. Sist gång jag såg Sisters of Mercy, eller Andrew Eldritch, som är den enda som är kvar i originaluppsättningen, var han blond och snaggad. Den här gången hade han inte något hår alls vilket på något sätt känns bättre. En vän till en vän påpekade att han inte ville gå på Sisters spelning eftersom det inte släppts något nytt material sedan början av nittiotalet men ändå turneras det årligen.

Visst kan jag hålla med om att det kan kännas lite knepigt men jag försöker se det positivt. Min mans favoritband genom tiderna var Depeche Mode. Jag säger var eftersom de efter 1990 vänt och gjort, som min man ser det, endast dålig musik. Om Andrew inte gör någon ny musik kommer jag aldrig behöva bli besviken men jag får i alla fall se honom och digga till hans musik med mina musiklikar.

Trycket var högt under spelningen och lokalerna var fullknökade. De flesta var svartklädda och många hade härliga frisyrer och sminkningar. En och annan hade vackra tatueringar med Merciful release- loggan. Medelåldern fick mig inte att känna mig som en outsider då spannet sträckte sig från allt mellan 18 upp till 60 men klumpade ihop sig runt 35-45.

Jag var inte helt nöjd med ljudet under konserten. Sisters musik är dov och med mycket eko men när det är inspelat på skiva kan Andrew jobba med fler röstpålägg och på det sättet få till det så att texten ändå går fram, trots eko och mörk röst. I lokalen där han sjöng live var det svårt att höra texten och det lät även som om han mumlade fram musiken vilket gjorde det ännu svårare. Jag led inte fullt så mycket då jag kan alla texter och glatt sjöng med ändå, det var bara två låtar jag hade lite svårt att placera.

Scenshowen var underbar. Han dolde sitt rakade huvud i en dimridå med motljus i olika färger där han ägde scenen likt en svart skugga i en färgexplosion. Jag blev arton igen och kände hur jag rycktes med i musikens toner.
Om jag skulle gå igen?
Absolut, trots att han inte släppt någon ny skiva. Allt för att uppleva en känsla av sammanhang och mörk lycka.

Snygga t-hirts har jag dessutom ökat samlingen med.

Breaking dawn part 1



I fredags var jag som sagt och såg på Breaking dawn. Alla Twilightfilmerna har från börjat kommit ut med en ganska restriktiv åldersgräns, vilket man, efter att ha sett filmerna, har ifrågasatt eftersom de inte är så himla läskiga som censureringen ansett. Alla gånger har de fått backa och låtit sänka åldersgränsen eftersom den största fanskaran är under 15 år. Även denna gång hann de sänka åldersgränsen redan till premiären eftersom de verkar ha lärt sig av sina misstag. Denna gång är jag osäker på om misstaget var den höga åldersgränsen eller det faktum att de ändrade den för denna film är mycket magstarkare än någon av de tidigare.

Jag var förberedd eftersom jag läst böckerna och visste vad jag hade och väntade mig och trodde att jag hade en besvikelse att se fram emot men icke sa nicke. Det här är ju filmen då oskulden far åt fanderns men scenerna avslutas, precis som i böckerna, så pass långt före det att den övergår till sexualkunskap så där kan jag förstå om USA inte har några problme att låta en tolvåring kika, men, det finns en hel del tveksamheter senare i filmen som jag inte skulle vilja visa för ett barn som är åren yngre än femton.

Jag personligen älskar brutalitet och även jag förvånas över att jag faktiskt gillar Twilight så mycket som jag faktiskt gör eftersom dom är rätt så skitsnälla. Jag vill gärna ha mycket blod, gegg och ångestfyllda monster som i sin frenesi över att ha badat i de oskyldigas blod även gråter i självhat. Det är inte så mycket sådant i Twilight är jag rädd. Det det däremot blev mycket av i den här filmen är ångest, smärta och bra effekter. Jag tycker verkligen att de lyckats fånga Bellas totalt utmärglade kropp, hennes fysiska smärta som inte bara visas visuellt utan även genom ljudvågor som får en att inse att det finns vitala delar i kroppen som inte längre är så intakta som de borde vara. Vid flera tillfällen fick jag otäcka Flashbacks till mina egna förlossningar, fast värre, och det gjorde riktigt ont i min kropp vilket fick mig att rysa av välbehag över att känna våndan.

I mina ögon, den bästa av filmerna i Twilightserien och slutet, ja jag kan bara citera Mrs Data
"Jaaaaaaaaaaaaaaaa, så jävla braaaaaaaaaaaaaaaa!"
Och då menar jag inte det slutet som kommer en bit in i eftertexterna som över hälften av alla medåskådare missade på grund av myror i baken, utan det slut som kom precis innan det blev svart och texten började rulla.

En ordentlig skrivpause

Den här helgen hade jag semester fredag och och idag, måndag, och har använt denna lediga tid till att ha det helt underbart. Först såg jag till att mina naglar speglade den genre som helgen var kantad av:
Vad jag inte tänkte på var att jag i den vevan även hade en så kallad holofredag, även om den planerade genren var bloody french.

Sedan gick jag på bio med Mrs Data och vår gemensamma vän H. Vi började med att komma in i rätt humör över en cider på en närliggande pub och pratade vampyrer och skräck. Sedan skrämde vi upp varandra lite innan vi gick till bion. När vi kom fram till kassan, i denna premiärsträngsel, sade jag lite självsäkert till mannen bakom disken
"Jag skulle vilja ha tre biljetter till Breaking dawn som börjar nu tjugo i tio. Gärna platser någonstans i mitten, inte för långt fram och inte för långt bak."

Här förväntade jag mig att han skulle säga att det var slutsålt och att jag då skulle kontra med att nöja mig med ett twilightmål som dom gjorde reklam för. Han sa inte detta utan blir helt ställd, stackars pojk. Han stammade osammanhängande som inte gick att tyda och Mrs Data bröt totalt ihop bakom mig och skrattade så tårarna forsade. Jag var tvungen att avbryta mitt prank med att förklara att jag faktiskt hade biljett. Han ville sedan försäkra sig om att jag faktiskt verkligen hade biljett, innan han kunde släppa mig vidare med min stora twilightmugg och twilightpopcorn. Hur filmen var, det får ni veta i ett annat inlägg.

På lördagen fikade vi och kramades i naturen. Det var jättemysigt, både kramarna och fikat.

Jag fotograferade en del natur också. En sjö, ett ångande färskt träd och en hackspett. Tror säkert att Daniel Stenberg är mäkta imponerad av denna fantastiska bild jag tagit med min egen mobilkamera. Hoppas han kan artbestämma den åt mig också.

Sedan kom söndagen. Naglarna satt fortfarande på plats och kände in stämningen. Håret gick från orangerött till blålilasvart med lite röd känsla kvar. Ansiktet blev sminkat och linserna fick bo i ögonen och detta trots allergier. Vi hann även med ett snabbt besök hos Zizzi på vägen där vi fick "spännande" te och maken jagade upp deras son till bristningsgränsen. Det är sån han är.

Sedan avnjöt vi en kväll av Sisters of Mercy. Helt oroliga platser fick vi, nästan längst fram. Jag hade klackade skor för att bli lite längre för kvällen vilket istället tog totalt död på mina fötter så jag fick sätta mig ner efter två tredjedelar av konserten. När vi stod inför konserten frågade maken mig om jag trodde jag skulle se något från den placering jag hade fått. Ja sa jag, bar ingen lång djävul kommer och ställer sig framför mig och så gav jag en lång snubbe snett framför mig ett uppläxande öga så han inte skulle våga sig på något. Det gjorde han inte utan lät mig till och med stå framför honom. Mer om konserten kommer i ett senare inlägg.

Det jag kan lägga till är att när vi väl åkte hem så passade mobilen på att gå in i den där mörka mystiska stämningen och påstod sig vara död men ändå surfbar båda timmarna hem i bilen. Läskigt.

I morgon är det vardag igen, men jag suger på karamellen resten av denna måndag också.

söndag 20 november 2011

Dont mind the wrinkles

I kväll är jag arton igen.

Högstövlarna från nittiotalet är snörade, håret är svart, sminket trotsar allergierna och mitt tonårsbling har fått se kvällens ljus igen.

Ikväll är det Sisters of mercy som spelar.

(Spännande att den bild som var med i inlägget totalt föll bort på vägen från mobilen)

lördag 19 november 2011

En dag i frihet

Ingen stress, inga planer. Bara familjen och naturen med fika och spännande naturfrågor för barnen.

Ikväll kommer en utvärdering av gårkvällens film.


fredag 18 november 2011

Schhhhhhhhh det börjar nu


Precis som tevekocken

Mina naglar har ju pajat men skam den dom ger sig.  Jag hade bestämt mig för en blodig glittermanikyr till kvällens tilldragelse och därför har jag införskaffat lösnaglar att pryda fingerspetsarna. Det bästa med det är att jag inte behöver vara helt värdelös medan jag inväntar torket. Istället kan ni se att jag gjort som tevekocken, här under, och förberett lite.


onsdag 16 november 2011

apropå mina naglar

För en tid sedan hände en liten incident i det pernyska köket. Jag skulle ta ost och innan dess tänkte jag ta bort den där vaxkanten som sitter på baksidan. Problemet var bara att vaxet hade sällskap av sådan där väv som fick hyveln att fastna. I min morgontrötta uppmärksamhet upptäckte inte jag detta förrän jag i ren desperation tog i för kung och fosterland och högg av mig halva nageln med tillhörande finger.

Barnen fick lära sig massa nya spännande ord men hyveln fick leva, i motsats till vad den förra fick göra när den gjorde en liknande manöver på maken.

Jag försökte dölja missödet med lack men snart började nagelflärpen fastna i saker och smärta mig helt oförberett så jag klippte bort den. Jättesnyggt.
Resterande naglar fick också ryka eftersom dom verkade gå i sorg över tumnagelns öde, splittrades och blev fula.

Detta lagom inför att jag faktiskt ska snygga till mig och gå ut med en plan på riktigt tuff manikyr.

Blir kanske tillfälliga lösnaglar från ICA


God morgon



Igår kväll när vi försökte avnjuta ett avsnitt av House började dottern hosta. Hon var och är väldigt slemmig vilket resulterade i att det kom upp en hel del äckel med hennes hostningar. Inte bara slem. Vid strax efter tio bestämde jag att hon nog inte bör åka till skolan efter en sådan kväll. Då maken går en intensivkurs på två dagar då han ska lära sig ett helt nytt datasystem förlorade jag vabförhandlingarna här hemma. Jag kan ju trösta alla mina klienter som inte få pengarna i tid, att folket i en helt annan by, som inte har någon som helst relation med min arbetsstad, i alla fall får sin tidning i tid men välredigerade sidor.

För säkerhetsskull kollade jag av henne vid sex på morgonen för att se om det hänt något mirakulöst. Hon kanske skulle varit helt hostfri, flugit pigg och glad ur sängen och ansett sig vara friskare än, ja, än vad som helst som anses väldigt friskt.

Det hände dock inte. Hon hade istället blivit lite varm också och gnällig mellan hostningarna. Jag blev alltså hemma.

Jag ska inte klaga för mycket.Vab med en lagom sjuk unge kan vara perfekt. Man hinner få massor gjort. Jag har ju ett helt hus att städa efter Alvhildas framfart innan föräldrabesöket på fredag så det här tjänar ju jag på. Alla tiders.
Men då har rättviseguden ännu ett kort uppe i rockärmen. Diskmaskinen pajade i går, fick jag veta av maken. Den är knökad. Det som är i är uppenbarligen inte rent.

Vänta nu, sa inte jag något om att Ragnvalds del borde bli skriven ...

tisdag 15 november 2011

FEMTIOTUSEN BABY FEMTIOTUSEN!!!

På halvtid har jag nu nailat NaNoWriMo! Och det utan att ens försaka så jäkla mycket som jag trodde jag skulle behöva. Det betyder att det är många nedslag i minuten för mig, att jag är fokuserat åt a bara helvete och att jag kan skriva en bok bara jag ger mig fasen på det.

Steven är nu skriven, andra delen av Alvhilda. Jag får se hur jag gör nu om jag fortsätter i rusets svallvågor och skriver Ragnvald, den tredje delen också eller om jag helt enkelt lugnar ner mig och belönar mig på något helt annat sätt. Ska jag kanske sätta mig och gå igenom mitt råmanus tusen gånger på stört eller låta det sova en stund.

Det första jag ska göra är i alla fall att skicka det till Mrs Data, min mentor i detta skrivsammanhang, för att hon och jag ska kunna bolla lite inför renskrivning och ordning och reda. I morgon får vi se om datorn får följa med mig till jobbet eller om den får ligga hemma och vila.

Känner jag mig själv rätt är den med och Ragnvald får säga sitt.

Nu ska jag fira med House, choklad och te.

God natt!

My baby

Maken fick en almenacka för 2012 som var prydd med våra gemensamma bäbisar på.

Min var prydd med min egna bäbis.


måndag 14 november 2011

Omdömet kan ha varit påverkat

När jag efter att ha jobbat över och varit på kontoret nästan 12 timmar, för att åka med ett av de där direkttågen då jag slipper vänta 20 minuter på anknytning, just fått veta att det tåget är inställt.

Det kan vara så att efter att ha suttit och försökt få svar från sj info om dom sätter in buss eller ej och då bli hänvisad till trafikplaneringen och sedan få beskedet att det inte finns något sätt att ringa och uppmärksamma dem på problemet.

Det kan hända att dessa saker kan ha påverkat min känslighet över kassörskan på mcDonalds hostningar i händerna, petande i öronen medan hon tog beställning, preparerade pommes och höll muggarna med fingrarna på indidan av muggarna.

Om jag sa något?
Oh nej det är jag allt för svenskt för.
Jag bloggar om det istället.

Eller, ja, SJ fick sig i alla fall en feting i telefon.


söndag 13 november 2011

Går ganska bra

Och jag tror inte ens jag har skrivit färdigt för idag.

Lika bra att satsa på att Ragnvalds del blir skriven under november också. Jag är har ju kommit in i ett ordentligt rus nu menar jag.

Idag blev barnens far firad

Förutom drivor med teckningar fick han bli påmind om hur klok, snäll och gullig pappa han var också

Grattis alla pappor där ute. Idag är det er dag, förvalta den väl med massor av kvalitetstid med de små.


torsdag 10 november 2011

Udda husdjur - Udda packning

Idag har det varit leksaksdag på skolan. Dottern tog med dig sin "hund" snövit. Snövit är en vit fjärrstyrd dinusarierobot. Den kan styras men kan äver vandra runt själv, känna av närvarande personer som den kan hugga efter eller navigera efter möbleringarna i största allmänhet.

Den var i full gång när jag kom, glatt påhejad av hennes manliga fdritidspedagog. Lite svår att packa dock men skulle tagit för lång tid att gå med koppel.

Tyckte tjejen såg lite tuff ut med en gigantisk reptilsvans utstickande ur väskan som blinkade blå i mörkret.


onsdag 9 november 2011

Perny är ett spännande alias

Jag googlade mig själv, som jag göra ibland för att se så att inte för mycket dumheter är förknippat med mig där ute. Folk som lagt ut konstiga bilder med mera. Först googlade jag mitt riktiga namn och sedan googlade jag mitt alias, Perny. Detta gjorde jag trots att jag är trött och borde gå och lägga mig. Det är ungefär så jag fungerar.

I alla fall.

Vad dök upp för fint, ja, nästan inget i fråga om mitt riktiga namn, vilket känns ganska skönt eftersom jag jobbar med det jag jobbar. Detta kom däremot upp när jag googlade på mitt alias:
Perny's Long-nosed Squirrel

Det tyckte jag var lite roligt.

Nej, vadå? Allergi är jätteskönt

Eller, ja, det är ganska svårt att skilja  på allergi och jätteinfektion ibland. Smärta, klåda, ljuskänslighet och torr, skrovlig hy.

Vad det än är  så är det j*****t sexigt.


Ibland är skriva som att läsa

Just nu, när jag skriver, är det som om jag läser boken för första gången. Jag har redan läst/skrivet den första delen som, som sagt, integrerar med båda de två kommande böckerna. Just nu när jag skriver den andra boken är det som om jag själv får svar på varför Alvhilda har gjort saker, eller rättare sagt, varför Steven har reagerat och gjort som han gjort i den första boken. Det är så mycket som faller naturligt. Han har massor för sig i de luckor som han inte är med i den första boken. Tänk om man visste det när man läste den första boken, då hade den haft en helt annan innebörd.

Det är så jag har svårt att släppa datorn när jag måste slå igen för stunden. Men det är ju så definitivt, jag har inte möjlighet att tänka "äsch, bara fem minuter till" för då hamnar jag i fel stad.

Om det hade varit vilken bok som helst hade jag sagt: "Herre gud, ni bara måste läsa den här boken", men nu kanske det ses som skryt om jag säger så eftersom jag pratar om min egen bok, men jag känner det ändå likväl.

Min bok förresten, det är ju Alvhilda, Steven och Ragnvald som berättar, jag är bara deras verktyg.

Som sagt:
- Ni kan bara inte missa den här, när den publiceras -

Redo för nästa cirkel

Ska bara läsan först, men det gör jag väl i en fikapaus.


Den som ingen låda har

Det är tomt med villebråd för lunchjägarna. Kommer bli tufft efter icas flykt.


En minusgrad inte tillräckligt

Min gamla jacka är, förutom gammal och lite trasig, även inte jättevarm. Därför tänkte jag testköra min nya skönhet nu när termometern visade på minusgrader.

Just nu står jag i min egna portala bastu och känner hur den tunna t-shirten klibbar. Fräscht inför arbetsdagen.

Får invänta istiden helt enkelt och fortsätta frysa några veckor till.


tisdag 8 november 2011

Bokens utveckling

Jag har kommit 34 sidor och nästan 25 000 ord in i den andra boken i Alvhildatrilogin. Eftersom alla tre delarna utspelar sig delvis under samma tid, på samma plats där de olika huvudpersonerna integrerar med varandra måste jag hela tiden har första bokens dokument öppet och kolla av dialogerna och de olika småsakerna som händer. Från början skrev jag bara ner nyckelhändelserna men kom på att det fanns en hel del småsaker som skulle bli jättekonstigt om det inte nämndes i den andra boken. Därför tar det ganska lång tid med skriften eftersom jag inte bara kan låta texten flöda. Ändå ligger jag på ungefärligt 2000 ord på två 45-minuterspass.

Jag brukar vara noga med att inte hoppa utan skriva på där jag är för stunden och gå i rätt tidslinje. I morse frångick jag detta. Eftersom jag denna morgon kände att jag inte var på ett så positivt humör och verkligen inte behövde något negativt valde jag att hoppa fram lite i boken. Boken är nämligen ganska krävande just nu, i det partiet jag är. Han är sååå gnällig, tjatig och vek. Kanske inte det bästa utgångsläget när man själv är sådan, gör inte den bästa dagen. Tycker nog att jag var på lite bättre humör resten av dagen när jag hoppade i boken under morgonpendlingen. Efter att ha jobbat i över tio timmar satte jag mig på tåget på väg hem och öppnade datorn och kände att jag hade ork och lust med det jobbiga igen.
Fingrarna flög och Steven led.
Härligt.

Ser fram emot att få honom kvida under mina fingrar i morgon också.

måndag 7 november 2011

Vardagen kändes som en käftsmäll

Upp fem, kraftig allergi och den nya mjölken till fikateet föll i golvet och tömdes över hela trapphuset.

Sen blev klockan 8:30 och jag hade bara resten av dagen kvar.


lördag 5 november 2011

Alvhildas framfart

Det går mycket fortare att skriva den andra boken jämfört med den första. Den första boken tog mig fem månader att skriva första utkastet till som sedan var tvunget att skrivas om nästan helt. Nu har jag skrivit 24 sidor 17913 ord och 97574 tecken på tre dagar på den andra boken. Om jag fortsätter i den här takten kan jag ju lika gärna köra tredje boken under november också, så jag bara har att redigera och finputsa kvar sedan. Mrs Data, som varit en otrolig mentor under mitt Alvhildafödande, har redan fått en heads up att hon kanske kommer få läsa Steven i slutet på nästa vecka, om jag inte lugnar ner mig. Får väl tänka på att det är vanlig arbetsdag på måndag och resten av månaden, men det ger nästan tre timmars skrivande per dag varav två av dessa inte kommer vara kantad av krävande ungar. (Jag älskar mina ungar men dom tillför inte så mycket till Alvhilda just nu)

Jag lider mer under mitt arbete med Steven, än med själva Alvhilda, för han lider så mycket mer än henne. Han har lidit under hela sitt liv och nu får jag göra det med honom.

Maken lider med mig. Han lider så mycket att han börjat hedra min älskade karaktär med vackra bilder som han ser framför sig kommer pryda var och varannan tröjbeklädd bringa i framtiden.

Låt oss hålla tummarna för det.

Förresten, om du vill ha mer uppdateringar och få läsa små utdrag ur böckerna är det bara att gå in och gilla Alvhilda på facebook.

NaNoWriMo-uppdateringar

Det körde igång i måndags och då skrev jag inte ett ord. Då hade jag bestämt mig för att jag skulle få ordning på mitt liv innan jag kunde köra igång. Onsdag rasade livet ihop för jag kände att jag inte fick ordning på livet innan föräldrarna skulle dyka upp och hjälpa mig sopa ihop spillrorna av mitt liv som låg utspillda i form av bråte på vinden. Jag fick inte ett enda nedslag på romanen under onsdagen heller. På torsdagen insjuknar maken och hela planen om att rensa och sortera på vinden och i alla andra skrymslen föll rakt ner i ravinen eftersom han fått flunsan och föräldrarna ej ska utsätta sig för denna sjukan på grund av egen hälsa.

I några sekunder flög paniken omkring mig tills jag såg detta som ett tecken och sket i alla spillror och all skräp som låg runt omkring mig. Jag satte mig vid datorn och i går kväll när jag gått och lagt mig hade jag skrivit mer än 10 000 ord på den andra boken. De är precis på väg att sätta sig på planet till Sverige och skräcken skall ta vid. För det vet vi ju alla, Sverige är ett läskigt litet land.

Nu är det dags att sätta sig med Steven igen.

Ja just det, jag fick iväg mitt bidrag till novelltävlingen också.

fredag 4 november 2011

Rastade barnen med familjen Data

Efter att ha suttit framför datorn hela dagen igår bestämde jag att det är bra för oss att komma ut när Mrs Data berättade om sina promenadplaner.
Vi ägnade oss åt:

Bäverspotting

Låtsas att man faktiskt fortfarande bor vid havet

Inte plocka björkbuketter riktigt i samma utsträckning som stenar.
Det är ett under att det blev några kvar efter dotterns grundliga rensning.


Nu är är själen redo för Alvhilda igen, som dock inte syntes till i ett enda snår under promenaden.

torsdag 3 november 2011

Glass och får.

Dagen fortsätter. Maken som ligget sjuk blir lite extra uppassad samtidigt som jag försöker jobba med nanowrimo. Han brukar alltid (maken alltså) påpeka att han alltid brukade få grillad kyckling när han var sjuk och liten. Jag ska ju inte vara sämre än hans mamma så jag fick ju ställa mig och göra kyckling till honom. Det blev väl okej, förutom att halva barnaskaran är allergisk mot kyckling så jag fick göra annan mat till henne. Till efterrätt skulle jag göra Glace au four eftersom vi hade en hel hög med äggvita som låg och skräpade i kylen. Jag hade aldrig gjort det förut så det var ju spännande.

Så här bränd och fin blev den:

Brandvarnaren var till och med med och sjöng dess lov.

Och det var bara utanpå, inuti var den helt rinnande fortfarande så nu får vi hålla tummarna för att äggen inte hade salmonella.

Det gick nämligen ner mer än vad det borde och nu mår jag illa. Framförallt när jag sitter och tittar ut över köket som ser ut som om de här killarna skulle ha varit här.


Men jag hade då rakt inte lika kul som jag gissar att dom hade, när jag drog fram.


En sådan där dag nu igen.

Maken vaknade sjuk idag så att alla planer med mina föräldrar gått i stöpet över helgen samt att hans planer med friggeboden förhalas en aning.

Mer tid till Alvhilda?

Jupp!

Om jag törs för det verkar dra med sig ont. Jag har under frukosten tappat saket på tårna, bränt vid bröd, snubblat och skurit mig på osthyveln.

Kanske inte ser så hemskt ut men jag kan berätta att strecket ni ser inte är målat, i alla fall inte med lack, dock med rött och smärta.

Med tanke på det kanske jag råkar paja Alvhilda totalt om jag ger mig på henne.

Nu ska jag börja med lunchen ...

onsdag 2 november 2011

Andra dagen på NaNoWriMo

och jag måste erkänna att det inte går så bra på den vägen, just nu.

Det har att göra med att jag har semester. Semester innebär att jag är med barnen 100% och jag har alla måsten i huset som måste göras just denna veckan. Jag sitter en del vid datorn kan folk tycka ändå, jag skriver ju det här och jag uppdaterar min status. Ja det stämmer. Jag har bara inte hittat tillfället att släppa all stressen runt vad jag måste göra här hemma än.

Jag har dessutom ledigt ordentligt för första gången på detta jobb jag nu har och måste passa på att umgås med min familj den stund som jag inte städar och sorterar och slänger och fixar. Det betyder dock inte att jag tror att jag inte hinner med NaNoWriMo? Det tror jag att jag gör ändå för när semestern är över kommer jag ha 3 timmar om dagen helt till Steven som egentligen är helt färdig, uppe i skallen. Orden kommer bara rinna ur mig när jag väl sätter mig, så trots denna dåliga start, tror jag allt jag kommer ikapp senare.

Ses på sluttampen helt enkelt.

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive