Där jag jobbar ska det ske en stor förändring vilket innebär ett visst engagemang hos de anställda i fråga om utvärderingar, riskanalyser och annat smått och gott. Jag som vikarie och ny förväntas vara med i detta förändringsarbete där jag ska utgå från hur det varit när jag inte jobbat på kontoret och analysera mot en framtid där jag personligen inte är medplanerad som anställd, i alla fall inte på papper. I alla fall, om man nu utesluter denna del av min okunskap och i vissa fall brist på inspiration samt stress över det jag borde göra på mitt kontor när vi istället sitter i framtidsanalyseringsmöten, så är det faktiskt intressant och kul att få vara med.
Igår hände dock en sådan där typisk Pernygrej som jag genom åren (på de där lite roligare arbetsplatserna) fått vänja mig vid.
Vi skulle ha gruppdiskussioner utifrån saker vi skrivit på post it-lappar som vi i sin tur skrivit utifrån våra tankar kring något som tagits upp tidigare.
Jag kunde inte medverka på hela gruppdiskussionen eftersom jag bokat in ett klientsamtal men jag skulle återvända till gruppen så fort jag var klar. Jag återvände mycket riktigt till gruppen igen men det var fem minuter innan återsamlingen och gruppen hade gått lite från ämnet. Vad man skulle kunna säga är att jag inte hade någon koll på vad som sagts. På grund av min frånvaro och totala saknad av bakgrundsfakta i de flesta av frågorna kan man ju lätt få för sig att jag borde vara den minst lämpade att presentera gruppens slutsatser och därför gjorde jag heller inte en tillstymmelse till ansats att ta scen när det var vår grupps tur att presentera slutsatserna. Där jag satt i godan ro och väntade på någon av mina kollegors uppenbarelse på scen kände jag istället att alla tittade på mig och en förväntan infann sig i rummet att jag skulle ta ordet. Jag förklarade att jag inte hade en aning om vad som diskuterats men det sänkte inte förväntningarna utan jag fick inta scen och framföra en mycket förvirrad presentation som framkallade mycket skratt och som gick ut på att jag läste stödorden på post it- lapperna och gav ordet till mina kollegor.
Jag vet inte riktigt om det var det här jag tänkte när jag som ung drömde om att äga scenen, men det förklarar kanske en del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.