fredag 30 december 2011

tvåtusenelva i backspegeln

(och så blev det så där långt igen)

Mina mål för 2011 var:
Att skriva färdigt mitt försa riktiga manus
Att skriva mitt andra råmanus.
Att skicka in mitt första manus till förlag (om slutprodukten duger för ändamålet).
Att skaffa ett bra arbete som jag trivs med
Att gå ner delar av mina trettio kilo
Vår utbyggnad på huset kommer stå färdigt innan årsskiftet

Jag börjar med att summera dessa mål som jag kanske vill kalla stjärnorna, jag landade väl på månen, men är det inte det som är meningen?

Jag var färdigt med mitt första råmanus vid årsskiftet 2010/2011 och om jag endast hade haft det manuset och inte utvecklat det som jag gjort, ja, då hade det varit klart idag, utan minsta tvekan. Problemet är att min hjärna är lite mer komplicerad än så. Från en mycket enkel story, simpel rent utsagt, har den blivit en mångbottnad trilogi med många trådar som skall knytas ihop, där allt i alla delar måste samköras grundligt vilket gör att jag inte kan vara klar med första delen förrän sista delen är klar. Men jag har redigerat den ett flertal gånger, skrivit om den grundligt, skrivit råmanuset till andra delen , redigerat den och håller nu på med sista delen. Jag ser att jag lätt uppfyllt den första och den andra punkten.

Tredje punkten känns som den inte riktigt har hunnit bli aktuell än, men jag har kommit så långt att jag börjat forska i vilka förlag som faktiskt kan vara lämpliga. Om man tänker efter har jag egentligen redan gjort ett så pass stort framsteg här så jag behöver inte bli ledsen. Jag har ju brutit med byrålådan. Det är stort. Tidigare har jag varit väldigt blygsam, knappt vågat skriva eller ens tänka på mina texter som speciellt offentliga men nu är min första romans två första delar ute hos åtta läsare som ger mig kritik. Jag har skickat in två noveller för läsning hos andra skribenter för bedömning, vilket är otroligt skrämmande. En byrålådas åsikter hörs inte och min självkritik är väldigt överväldigande just nu. Utöver det har jag varit på bokmässan och träffat många vänner inom skrivarvärlden som jag tidigare bara följt via bloggar. Det känns som om jag mentalt tagit steget från byrålådan till en tanke om att faktiskt försöka i den stora världen.

Om vi lämnar skrivardrömmarna och går in på arbetslivets väl och ve kan jag ju säga att jag skaffade mig ett jobb under 2011, ett vikariat. Första gången jag känner att jag faktiskt fick uppskattning, kände att mina chefer såg mig och såg vad jag gick för men, det var ett vikariat och det låg allt för långt bort. Utöver det så har jag börjat ifrågasätta mitt karriärsval. Inte så att jag personligen tror att jag valt fel när det gäller intresse och frågor, absolut inte, men socionom verkar vara det mest otacksammaste jobbet som finns. På grund av politikers totala ignorans och undermåliga behandling av socionomer i landet börjar jag överväga att leta mig till andra grenar. Underbetald och utsliten går man från kommun till kommun tills väggen tar vid. Man kan säga att jag både uppnådde målet och inte eftersom jag trivdes som tusan med arbetskamraterna men själva arbetssituationen var tveksam.

Femman lämnar vi bara ...

Sexan är en intressant punkt eftersom vi helt reviderat den. Vi ska inte bygga ut, vi ska bygga om inom de väggar vi har, men vi har inte hunnit. Vi har däremot blivit med veranda och det är ett steg i rätt riktning.

Summering: det har gått skitbra på bokfronten, lite sämre på jobbfronten och kropp och husfronten ska vi bara glömma helt.

2012 är året då:
  • Jag blir klar med Alvhilda och hon skickas till förlag.
  • Jag konkret tar hand om mig själv både psykiskt och fysiskt
  • Jag kommer på vad jag vill jobba med när jag blir stor
  • Jag får ordning i mitt hem
  • Renovering av källaren påbörjas

Utvärdering kommer om ett år.

Ses på andra sidan

måndag 26 december 2011

Centrum

Jag är en skådespelare i grunden, en showare, en som entertainer. Jag gillar att vara i centrum men i fråga om att underhålla eller göra saker för andra. Det är stor skillnad mellan det och att vara i centrum för min egen skull.

Det är något jag märkte när jag tackades av då min teamledare höll tal, jag fick presenter och folk talade om för mig att de skulle sakna mig. Min chef sa då, efter den erfarenhet hon har av mig, att jag ofta ställde mig i centrum, drog dåliga skämt och höll i saker på ett sätt som drog ögonen åt mig, "att du trivdes jag allt. Nu när du får stå i centrum."

Men vet ni, Jag trivdes inte alls.

Jag känner mig faktiskt riktigt illa till mods när jag är i centrum för min skull, för att jag som person skall hyllas på ett eller annat sätt men jag kan utan problem stå på en scen med hundratals ögon riktade mot mig med bara lite vanlig scennervositet men mycket bra känsla inombords.

Konstigt det där.

Pippi växte upp och träffade Gunvald Larsson


My, karaktären som Desirée beskriver på ett underbart och levande sätt fick mig direkt att tänka på en vuxen Pippi Långstrump. En egensinnig och stark kvinna, om inte i musklerna så i alla fall i viljan. Hon har härliga nya lösningar och helt vansinniga sätt att ta tillvara på dagen. Kontrasten till den tuffa, enkla polis vars hjärta hon tillfångatar ger upphov till många härliga situationer och samtal.

Boken på 205 sidor är lättlästa och feelgoodfyllda som i alla fall jag klämde på en dag. De fångade mig och fick mig att utbrista spontana skratt och tillfällen då jag var tvungen att återge olika samtal för min make, då de allt som ofta blev väldigt absurda. Jag kunde även se mig själv i henne ibland, även om jag inte går till lika stora ytterligheter som hon, men hennes sätt att - prata på - var bekant. Trots allt detta lustiga och skrattfyllda fanns där också mycket rum för eftertanke.

Mycket fick man lära sig i boken också, framförallt om naturmedicin och djurskötsel. Nu ser jag fram emot den eventuella fortsättning som möjligtvis kommer och på frågan som ställs bak på boken är svaret:
-Nej, jag kan inte motstå My.
Mitt nästa uppdrag är att presentera henne för mina bokcirkelvänner som också måste lära känna och älska denna underbara individ.

lördag 24 december 2011

Mixade känslor

Kunskapens äpple fick jag med mig på färden

Jag har jobbat som socialsekreterare på ekonomiskt bistånd under ett gäng månader nu, men nu har det vikariatet tagit slut, vilket både är positivt och negativt.

Under flera månaders tid har jag gått upp fem på morgonen, tagit min färdiga frukost, tagit mig till det tidiga morgontåget och skumpat i en timme till jobbet medan jag intagit frukosten. På jobbet har utbetalningsperioderna gått i varandra och den stressen tillsammans med alla olika nya direktiv har varit påfrestande. Efter att jag jobbat några månader och faktiskt insett vad jag borde göra men inte hunnit på grund av ärendemängden har jag känt en otillräcklighet som yrkesutövare. Klockan fyra har jag varit tvungen att lämna för att ta mig till tåget som förhoppningsvis gått. Ofta har jag fått forslas med buss, om ens det. Jag har även många gånger blivit stående, halvvägs hem, utan möjlighet att komma någonvart och fått skuldkänslor då barnomsorgen meddelat att de stänger klockan sex, så det är ju bara att jag löser situationen på ett eller annat sätt. Om nu tåget gått som det borde har jag kommit till barnomsorgen vid halv sex för att hämta ut en mycket trotsig dotter, som endast får två timmar med sin mor på veckodagarna som måste användas så effektivt som möjligt. Ju mer tjafs, tjat och motsträvighet som hinns med per minut, desto bättre ligger man till, rent sexårsmässigt. Matlagning och läggning, sedan är all tid över med barnen innan jag själv stupat i säng. Otillräckligheten som mamma har även den kommit över mig och då huset förfallit runt omkring mig har otillräckligheten som vuxen kvinna också infunnit sig.

Jag har ju haft hela helgen på mig, säger kanske ni då, men av någon outgrundlig anledning har jag nästan alltid blivit sjuk varje lördag och söndagarna har gått åt till att sitta apatiskt utan ork att ta mig för något. Stressen har gett mig hjärtklappningar, eksem, ryckningar i ögonen och total avsaknad av tålamod, vilket är en riktigt dålig egenskap som småbarnsmor. De spända magmusklerna som jag flexat konstant borde ju kunna göra sitt positiva till, men då jag har en tendens att känsloäta har jag dolt dem bra med allt småätande som jag ägnat mig åt under månaderna.

Allt det gör att vikariatets avslut troligtvis gör mig väldigt gott. Den negativa är den arbetslöshet som jag går in i, förhoppningsvis en kortvarig sådan, men man vet ju aldrig. Den duktiga flickan gråter inom mig då arbetslöshet är något av det värsta den vet. Det absolut mest negativa av allt är ändå den saknad jag kommer känna över alla mina underbara kollegor jag haft äran att jobba med de senaste månaderna, gud vad jag kommer sakna er, alla! Jag trodde att jag skulle gråta vid min avtackning och beredde mig på att inte klara av att ge det lilla tacktal som jag ville ge, men det gick vägen, på samma sätt som allt har gått vägen under hela denna stressiga tiden. Jag slängde på mig masken av "Fy fan va allt är finemang", log och pratade. Jag tog inte in att det var min sista dag, men när en av mina kära kollegor grät vid kramen förstod jag att jag att det var så det var.

Nu blickar jag framåt, en hälsosam vilovecka i mellandagarna, mycket gos med barnen, en återhämtning innan jag ger mig i kast med nya uppdrag och nya äventyr som ligger framför mig, inom en radie av högst 45 minuters pendlingsavstånd, eller tider som inte går emot barnomsorgens tider och som ger mig tid över för min familj.

Joltomten tappade några fina paket

"nu när det det är slut med raggandet på krogen
Får du nöja dig med snusk i skogen" versen gjorde mig förbryllad eftersom det är närmre tolv år sedan det var slut med den saken, vad min man vet. Maran blev jag dock mycket glad över och lite förvånad. Inte lika överraskad som jag blev över long lost Penelope, som jag sökt efter en längre tid. Mitt eget ex har försvunnit och jag trodde aldrig jag skulle få hugga blicken i den boken igen. Maken vet precis hur man gör frugan glad.

Örhängena i förgrunden är inte så stora som de ser ut utan är mycket blygsamt chicka, dock precis så coola som de ser ut.

God jul alla och jag önskar er en riktigt underbar kväll och ja MrsData, vi ska göra mer än bara DRICKA te framöver.


GOD JUL

torsdag 22 december 2011

Tidig julklapp.




Denna bok kom på posten idag från Desirée Fredlund her self, signerad och numrerad (en bättre tajmad, uppiggande present kan man nog inte be om, men mer om det senare) Desirée har tidigare gett ut boken Refuserad efter att själv ha tröttnat på att bli det. Hennes nya är alltså My, som hon inte gett ut som man brukar, utan tryckt upp 200m ex av som vi, några få utvalda, fått ta del av. Det är en underbar julklapp att få vara en av de som kastar sig över denna bok och får läsa hennes ord och självklart kommer jag att berätta mer om den senare, när jag läst ut den.

Tack Desirée och GOD JUL till dig och alla andra där ute.

Med den lugna ledighet jag har att se fram emot nu, har jag tid att läsa också, vilken tur.

onsdag 14 december 2011

Det blev så tyst

Jag har varit helt uppe i mitt romanprojekt, fullständigt. Medan jag skrev Steven på två veckor så var han i mitt huvud. Jag upplevde hans ångest, jag krystade fram hans ord på pappret och jag kräktes hans plågor. Jag började med Ragnvald direkt efteråt och han ville så himla mycket. Han är inte lika ångestfylld men informationsfylld och allt måste vara med, jag får inte glömma något. Mitt i detta var det dags för bokcirkeln och jag lyfte boken som vi skulle diskutera. Jag hade en vecka på mig, det brukar ju räcka.

Boken var Angelologi - änglarnas tecken. Jag började läsa trots att intresset för den var allt för svagt. Intresset var jättestort när boken presenterades sex veckor tidigare, men då var jag ju inte så inne i min egen bok. Medan jag läste babblade Ragnvald på och jag hörde inte ett ord jag läste. Ögonen gled över raderna av ord och de gick in men ramlade ur direkt innan de hann fastna så jag hade ingen aning om vad jag läste. Det var som att se på teve medan någon oavbrutet pratar bredvid.

Helt plötsligt läste jag om någon som tog ett litet barn i handen, förde detta barn till en kanon, stoppade i barnet och sköt iväg. Detta gjordes med flera barn medan mammorna stod och skrek bredvid, motade av en arme och det slutade med att det låg blodiga kvarlevor av dessa barn överallt.

Nu hade Ragnvald tystnat. Det var som om jag blev väckt av en rejäl käftsmäll. Vad fan hade jag läst? Vad hade genererat denna händelse? Vad hade hänt innan? VARFÖR? Nu hade boken helt och hållet fångat mitt intresse, jag ville inte bli så bryskt väckt igen, så jag var på alerten och missade inte en stavelse. Ragnvald var tyst. Försökte han säga något tystade jag honom snabbt med "Schhhh, tyst, barn, kanoner, pay attention!"

Boken var knökad med information, författaren hade riktigt svårt för att killa sina darlingar då hon inte bara skulle utgå från kristendom eller i alla fall de tre stora sammanlänkade religionerna ur samma vagga utan skulle blanda in olika sägner och historier från kulturer från hela jorden. Mycket "är du inte med oss är du emot oss" "Vetenskap är från den onda sidan som vill få oss att vända oss från gud"- argument som får mig att må riktigt dåligt.

Medan jag läste fylldes jag av prestationsångest. Här var en person som verkligen gjort reaserch, hon hade gjort ett riktigt gediget arbete och ändå inte fått det att gå ihop. Språket var otroligt bra, ibland, förutom när översättningen hade missat skillnaden mellan cm och dm vilket kan vara lite förvillande eller när syftningarna var helt uppåt väggarna. Vi var inte helt nöjda med boken helt enkelt men det kan ni läsa mer om här.

När boken väl var slutläst så tänkte jag kasta mig över Ragnvald igen, prestationsångestfylld som jag var. Jag satt med ett arbete som jag visste bara var till hälften klart. Jag såg framför mig allt jag skulle vara tvungen att skriva om för den är allt för ytlig än. Medan jag satt och skrev där jag var kunde inte tankarna skilja sig från det faktum att jag skulle skriva om allt jag redan skrivit. En sak är när jag skriver och sedan går tillbaka och ändrar men min hjärna hade redan börjat ändra det som behövdes, fast jag inte var där och gjorde det fysiskt. Samtidigt var Ragnvald tyst. Det har inte varit så tyst på länge.

Angelologi hade totalt dövat mitt inre.

I måndags, när det var som allra värst, fick jag kritik på Steven. Och nu vill jag säga - nej, jag lägger ingen skuld på kritikern för jag vill ha kritik, jag behöver kritik det är det som utvecklar texten så nu vill jag inte att personen eller personer i fråga som gett mig kritik tar detta som att jag inte vill ha kritik eller som om detta på något sätt är deras fel, detta var bara den kamp som utspelat sig i min hjärna - .
När jag fick denna kritik insåg jag hur mycket jag hade kvar att göra på Steven också och plötsligt såg jag bara allt jag hade kvar och inte allt jag hade gjort, jag såg min otillräcklighet, jag kände mig oduglig. Jag skulle aldrig kunna göra dessa själars öde rättvisa. Med tystnaden i mitt huvud skulle det inte bli lättare.

På tisdagen valde jag att inte ens skriva på morgonen, som jag brukar, utan satt och pillade med ett program till en fest, jag ska på på fredag, under tågresan. Först på eftermiddagen tog jag upp texten och tvingade mig själv att läsa och pilla lite, skriva några rader. Sedan lade jag patiens.

I dag hördes en liten försynt röst igen. Han hade kommit upp ur djupet, vågat sig fram nu när hans skrivare inte längre var upprörd över de kanonskjutna barnen. I dag har vi faktiskt blivit vänner igen men jag vet fortfarande hur otroligt mycket jag har kvar att göra och det innebär även en hel del plugg. Jag behöver sätta mig med de gamla läroböckerna från förr.

Roligt.

Jag kommer inte räkna med att vara klar med det första utkastet till årsskiftet som planerat. Hoppas mina läsare orkar vänta.

Sälj grej med tjej

I går satt jag och en vän och tittade på teve då reklamen för hm:s årliga julunderklädesutbud visades. En tjej som står i underkläder och kråmar sig, tittar hungrigt in i kameran och ser allmänt inbjudande ut. Jag säger till min vän att "Ja, jag blir verkligen jättesugen på de där underkläderna nu, eller, kanske min man ska bli sugen på henne och få för sig att jag blir hon i de under kläderna, eller att jag i alla fall blir lika sugen som hon med dom på." varpå han sa uppmanade mig att kika inne på bloggen "sälj grej med tjej".

Den bloggen är precis vad den säger. Den visar olika sexistiska reklamer där de använder tjejer som blickfång för att sälja bilar, båtar, kaffe och tvål. Som en insändare uttrycker
"vissa företeelser har blivit så normaliserade att vi knappast lägger märke till dem längre."
Vi intalar oss att reklamen inte är lika sexistisk men bara man ser sig omkring så dyker det upp, överallt. Den reklambild som verkligen får det att vända i min mage är



Här är det inte så mycket kvinnokroppen i sig utan kvinnans totala underkastelse där mannens njutning är så pass primär att kvinnans möjlighet till andning ses som sekundär. Det är en sådan total förudmjukelse i den här bilden att jag nästan kräks över den.
Sexig? Nej.
Kränkande och illamåendeframkallande? Ja.

Snabbt och löjligt gott

När livet ser ut som mitt gör just nu, är snabb matlagning, ellet i alla fall okrävande matlagning, av vikt. När man tänker snabb matlagning är det allt för ofta snabbmakaroner och korv som dyker upp i huvudet och helt ärligt är väl inte det den mat man alltid längtar efter.


Förra veckan tänkte jag prova att göra en snabb torsk i ugnen och planerade att bara köra lite smaksatt cream fraiche. När jag stod och valde smak såg jag att dom fått in en med saffran och tomat. Det var ju ett måste att prova och jag lovar att det blev succe.



Ett paket blockfryst torsk, två burkar cf med saffranssmak, in i ugnen, 225 grader 40-45 min, servera med ris.



I går gjorde jag trippel sats så jag får njuta av festmåltiden på jobbet idag också.


Troligen är smaken säsongsvara hos Arla men man kan ju hoppad dom behåller smaken hela året.



måndag 12 december 2011

Inte som alla andra

I dag var jag på luciapyssel på dotterns skola. Först var det tåg och efteråt var det gröt och pyssel. Dottern kastade sig över ljussmyckningen och det var bara att haka på. Jag ville också vara med men blev bryskt tillsagd av dottern. Det var hon som pysslade, om jag var snäll kunde jag få klippa ur dom där svåra sakerna som hon hade lite problem med.

I ögonvrån började jag se alla andra barn droppa av och snart var det bara föräldrar kvar runt bordet, som gjorde färdigt barnens pyssel, förutom min dotter som hjälpte de andra föräldrena att klara  pysslet samt att hon visade hur man skulle göra.

När vi kom till bordet man skulle sy grytlappar var det samma sak. Jag fick inte hjälpa till och hon kom fram till att grytlappar var tråkigt och sydde en väska istället.

Flera besvikna barn tittade trånande på hemmes väska. Dom måste också sett mer användning i en väska precis som dottern min.

Vi stängde stället halv åtta, dottern besviken över att det "redan" var slut och jag så trött att jag  nästan grät.

Men kul var det


lördag 10 december 2011

Min skrivprocess

Inne på Anns kalender skall vi idag skriva om vår skrivprocess. Jag kan ärligt säga att det inte är en så mycket skrivprocess som det är en utvecklingsprocess, en skapande process.

Jag har, ända sedan jag varit liten, alltid levt med en karaktär i mitt huvud som berättat hela sin livs historia. Det har inte varit tråkiga historier utan spännande, omvälvande saker. Jag började göra serier om dem från början men de är borta nu. Jag hade inte ro i kroppen för att orka skriva hela deras historier, framförallt inte eftersom de är lite för på. Det är som att sitta i ett trångt utrymme med ett gäng högljudda desperata ungar som vill att jag ska höra just deras berättelse först. Alla i mun på varandra, jättesnabbt. Därför satte jag mig inte och skrev, de var lugnare när jag bara såg historierna i huvudet, när de rullades upp, platser, händelser, fascinerande tvister och viktiga lärdomar. Jag försökte berätta för folk och alla tyckte att berättelserna var bra, att jag borde skriva dem men det kom aldrig dit, som sagt.

Samtidigt skrev jag mycket. Jag har alltid älskat att skriva att formulera ord men jag skrev bara kortare övergripande noveller utifrån alla berättelser. Så mycket jag orkade.

Det var först när jag som trettioåring började studera på universitetet som jag lärde mig disciplinen. Jag lärde mig att sätta mig, rensa skallen, tvinga karaktärerna att tala en i sänder och skriva det dom sa. Många säger att inspiration är för amatörer. Jag förstår inte ens det uttrycket. Jag har aldrig satt mig vid datorn utan att ha något att skriva, däremot kräver det disciplin, disciplin att få "inspirationen" att lugna sig. När jag väl bestämde mig för att skriva en bok så sa jag till mig själv att inte välja en av de böcker som terroriserat mig under flera år, jag skulle börja med något lätt. En ytlig bok om en flicka som förvandlas till något annat, till skogsrået, en vampyrbok utan vampyrer. En bok med möjlig uppföljningspotential.

Jag skrev detta och lät det ligga. När jag tog upp det igen hade den förvandlats till en trilogi med tre olika vinklar där man får lära sig en större problematik än bara mänskligheten själv, där genus, känslor, mänsklighet och andlighet är i fokus i en enda stor röra. Just nu är jag i slutet av bokens skapelse och jag sitter vid datorn och känner en stor ambivalens då jag har svårt att hålla karaktärens disciplin. Det är så mycket som måste sägas nu och jag får krampaktigt hålla tillbaka varje gång.

Min skrivprocess innebär alltså:
disciplin -> fokus -> desperation -> ambivalens -> förhoppningsvis seger.

fredag 9 december 2011

Fundering kring skriftspråk och lektörstjänster

Jag kikade lite inne på företag som erbjuder lektörstjänster som man kan betala "lite" pengar till och så hjälper de en att få ordning på texten. På ett av dessa bolag reagerade jag då jag gick in och kikade på exempel av vad de kommenterar och hur de går tillväga. De kommenterar när han eller hon används lite för frekvent samt andra upprepningar vilket känns självklart. Det jag även ser är att de upprepade gånger kommenterat där de tycker att texten är för akademisk. Det som är för akademiskt är till exempel ordet "Denna" och uttrycket "Så gör även".

Här ställer jag mig lite frågande. Först och främst kan jag tycka att alla har sitt sätt att uttrycka sig och vissa skriver mer akademiskt än andra. Vem säger att det är fel? Att skriva akademiskt är i mina ögon att skriva korrekt och ju mer korrekt språket är desto bättre flyter det och ju mer behållning får jag själv av texten. Jag diskuterade detta med en vän och vad vi själva kunde komma fram till var att när en text är för enkelt skriven, när språket är för vardagligt, kan boken kännas ytlig, enkel och inte lika trovärdiga. Dessutom; om man ska se på vilka böcker som inom litteraturvärlden faktiskt hyllas så är det de böcker med ett korrekt språk, akademiskt om man så vill kalla det, och inte de med det enklare språket (nu pratar jag om att hyllas inom litteraturakademien, inte utav den stora massan som kan svälja allt, bara det säljs i en fin förpackning).

Jag ställer därför frågan:
ska man betala flera tusen kronor för att någon annan ska knäppa en på näsan och säga att något är fel, när det kanske rent av bara är en fråga om smak?

The famous one

Brace for impact
Or run the other way

torsdag 8 december 2011

Omprioritering, omstrukturering

När jag skrev under NaNoWriMo så gick det så himla bra. Därför fick jag för mig att det skulle fortsätta gå lika bra när jag skrev den sista delen av Alvhilda; Ragnvald.

Allt började så bra. Sedan bärjade Ragnvald ställa krav, stressen på jobbet blev övermäktig, jag har en bok jag måste läsa till helgen och jag har massor jag måste skriva om i det jag redan skrivit. Jag hade som plan att ha gjort färdigt ett första utkast till helgen som var och redigerat till helgen som kommer. Ja, jag vet, höga planer som kanske inte riktigt var realistiska, men de funkade på Stevendelen.

Ragnvald är bara lite mer komplicerad än vad Steven var, och så sträcker sig boken över lite längre tid än Stevens också.

Nyår är den nya deadlinen, känns bra eftersom jag hade nyår som deadline för Alvhilda, det allra första utkastet till den allra första boken jag någonsin skrev. Att den skulle bli två delar längre till, det visste jag ju inte då.

söndag 4 december 2011

Det tråkiga med tidens otillräcklighet

Vi pratade just om det, jag och en vän, om stressen.

Jag har stress på jobbet i fråga om omorganisation, vart jag tar vägen, hur jag ska sköta mitt jobb, var mina vänner kommer sitta och min mans jobbsituation och julstressen samt SJ:s köra eller inte köra.

Mitt i allt detta har Ann Ljungberg en helt underbar adventskalender som jag hade tänkt vara med i. Härliga skrivtips och vinster varje dag ända fram till jul. Man får olika uppgifter som inte bara hjälper en i ens skrivande, resultatet kan även hjälpa en att få ta del av skrivkurser, textutlåtande och liknande. Om jag vill vinna ett lektörsutlåtande, oh ja! men som det ser ut nu finns det ingen möjlighet för mig att vara delaktig i denna härliga adventskalender. Oh så jag vill men oh så jag inte hinner.

Någon kanske säger att om viljan finns kan jag alltid prioritera och nog är det så. Men då blir ändå prioriteten boken för även om jag kan vinna ett lektörsutlåtande ser jag vikten i att alls få boken skriven som den största, för varför vinna ett lektörsutlåtande till en ofärdig bok? Och över allt kommer min egen hälsa och min familj. Till och med bloggen har hamnat i skymundan i all stress.

Vi ses (förhoppningsvis) på andra sidan.

torsdag 1 december 2011

Dom får skylla sig själva

Jag pendlar ju, varje dag. Tåg tåg tåg. Byte och allt.

När man åker tåg möter man så mycket olika personligheter. Det var inte så länge sedan jag berättade om han som helt ur kontext berättade att UD var arg på honom för att han inte gått på någon presidentmiddag.

Idag träffade jag på några original till, fast av den mer negativa sorten.

Vi kom på en ganska full vagn. Det var ett helt bord ledigt (jag vill sitta vid bord för det är lättare att skriva på datorn då) men dörren in i vagnen krånglade så några gubbar han ta det bordet precis före. Rakt över gången var det ännu ett bord där bara två tanter satt, alltså var det två platser lediga, en för mig en för min jobbarpolare.
Jag frågade helt sonika om det var ledigt, fick inget svar bara en sur blick och valde att ta det som ett "Sitt inte här vi vill inte det" och sket i det. Dom äger inte vagnen och jag vill ha bord. Om dom inte vill ha oss där får dom vara tydliga med det och dessutom ge en jävligt bra anledning.

Jag drog upp min dator och kände hur tanten bredvid mig blängde på mig och snart vänder hon sig, rent demonstrativt, med ryggen åt mig. Så tydligt det bara går, som för att visa att jag inte var värd hennes uppmärksamhet. Det roliga är ju bara att på det sättet ger hon mig jättemycket uppmärksamhet. Tanten mitt emot henne satt och sov räv med mungiporna nere vid knäna. Hennes rynkor skvallrade om att det var där dom brukade sitta.

Jag hade här två val:
  1. ta åt mig, bli ledsen, kanske flytta för jag inte kände mig välkommen.
    eller
  2. så kunde jag ta ännu mer plats, hoppas på att alla slag på tangenterna som jag gjorde verkligen hördes och verkligen vara på gott humör för att reta upp kärringarna så mycket som möjligt.
Gissa vad jag gjorde

ja inte fan grina jag, jag garvade inombords över hur mycket hennes agerande slog tillbaka på henne själv eftersom hon inte lyckades kröka ett enda själahår på mig men däremot blev hon själv på riktigt dåligt humör.

Ja se människor ...

måndag 28 november 2011

Som att ha en bäbis

Jag är så trött idag och allt är Ragnvalds fel. Att skriva en bok är som att vara havande, föda och ha en bäbis, helt allvarligt. I natt hade jag nattavak med uppmärksamhetssökande Ragnvald, men jag var hård och vägrade låta honom styra och ställa med mig. Först satt jag vid datorn och tänkte skriva men då behagade inte Ragnvald ge mig något alls. Han satt och höll på sig så att säga. Jag hade väl kommit en åtta sidor in i boken och han var inte intresserad av att tramsa där längre, märkte jag när jag gick och lade mig i tid för en gångs skull. Jag somnade till vid halv elva ungefär och kunde förvänta mig att få sova i en drygt sex timmar, hurra.

Tjugo över elva vaknade jag igen och sedan malde Ragnvald på i en evighet. Han berättade för mig att han inte alls var intresserad av att prata om det som hände just där jag skrev utan ville få upprättelse, han ville berätta om slutet. Han malde och tjatade, målade upp hela scenarier för mig och beskrev i detalj varför han gjorde på det sätt som han gjorde. Han lät mig se massor av olika saker som händer, i slutet av de andra böckerna, ur hans perspektiv. Han gav mig olika perspektiv och tvingade mig att analysera mina böcker ur genusperspektivet och talade om för mig vilka problem och möjliga förvecklingar som kunde bli om jag inte tog upp detta till ytan.

När klockan började närma sig ett var jag så fullproppad av Ragnvald att jag nästan grät, men jag vägrade att sätta mig vid datorn, bara vägrade. Han måste faktiskt lära sig att jag skriver när jag har tid inte när han har lust. I morse klockan fem ringde klockan och jag klev upp. Tog mig till min lilla rullande skrivastuga och slog upp lap topen och ställde frågan: "Nå, vart ska vi då?" Fem sidor ramlade ut ur mig, uppdelade på två tillfällen. Det ena är avslutet av Alvhildaboken som han ville berätta om. Vad som faktiskt hände där och hur han hade känt det samt hur de gjorde upp. Sedan hoppade han till slutet av Stevens berättelse och beskrev hur han hade upplevt det och vad han gjort. Nu har han bara lite mer att berätta ikväll, slutet av sin egen bok, så jag får den klar för mig. Sedan tror jag, hoppas jag, att jag ska få fortsätta i början på boken igen så allt blir glasklart, för det finns mycket där som måste redas ut också.

Jag tycker om Ragnvald, han är väldigt spontan och yvig, låter mig inte vara ifred, petar på mig och tjatar på mig som en störig trotsunge, men han är så charmig när han berättar för mig att jag smälter för honom ändå.

Hoppas ni får chansen att lära känna honom ni också, det är han värd, det är ni värda.

söndag 27 november 2011

lördag 26 november 2011

Genusotillhörighetsproblem

originalbild lånad av Delta quadrant fleet

Jag har nu börjat skriva på tredje boken i Alvildatrilogin och stött på patrull. Det är ju som så att denna boks huvudkaraktär är en aning diffus. Inte människa, inte djur och tillhör inget kön.

Att inte tillhöra ett kön är lite svårare än vad många kan tro, i alla fall när man ska hänvisa till karaktären i fråga. Jag har ställt frågan om hur jag ska gå till väga till flera personer på Facebook och jag har fått många svar. Det är inte bara jag som kliat mig i skallen över detta och förslagen har varit jättebra, men, inte applicerbara.

Tipsen har varit att kalla karaktärerna x och y eller ge smeknamn efter hur de är eller namnge karaktärerna bara, rakt av eller, ge dom kön. Det lät till och med som om någon trodde det var en genusgrej, alltså, en feministgrej att jag inte ville könsbestämma, bara ge dom ett kön, larv, ungefär, men det har inget med det att göra.

Kön är något som är väldigt viktigt i vårt samhälle av många olika anledningar men om man inte ens kommer från vår planet, vem säger då att kön är något som liknar det vi har? Om jag ska beskriva en utomjording till exempel, hur ska jag då kunna referera till den om jag inte kan skriva han gjorde si eller så eller hon gjorde si eller så? Fick tipset om att skriva hen, men, det känns inte heller bra. Känns krystat, plastigt, inte äkta. Framförallt passade det inte in i min text.

Jag kommer nu trampa försiktigt och treva mig fram i dessa outforskade områden, kanske bryter jag ny mark och banar väg för en ny utveckling.

Eller så kommer jag bara falla platt mitt ute i röran och ingen hittar mig.

Inte riktigt som jag tänkt mig

I morgon är det första advent. Jag vill inte ha fram något adventigt före den första advent, men när det väl gäller vill jag verkligen fira advent. Maken var ledig torsdag och fredag och jag bad honom advetnsstäda så jag kunde baka hela lördagen och så skulle vi pynta tillsammans och sedan på söndagen skulle vi dricka glögg, äta pepparkakor och saffransmuffins i skenet från adventsljusstakarna medan vi gjorde julpyssel.

Maken var sjuk torsdag fredag och orkade inte städa, jag insjuknade i går och ligger till sängs i dag och orkar inte baka, skulle nog vara en hälsorisk att göra det också. Den här första adventen går käpprätt åt helvete.

Men, som det gamla ordsrpåket brukar säga: hellre en rejäl förkylning på första advent än en avskyvärd maginfluensa på julafton.

torsdag 24 november 2011

Ambivalensen

Jag har skrivit under många år. Jag har aldrig skrivit färdigt något utan alltid skrivit noveller som jag alltid kan hitta förbättringsområden på, varje gång jag plockar upp dom ur byrålådan, och därför haft svårt att kalla färdiga. En kompis kallar mig för sönderpillaren efter att vi pluggade tillsammans och jag aldrig var nöjd med mina hemtentor eller de uppsatser vi jobbade med utan alltid hittade saker jag kunde förbättra. Förra hösten bestämde jag mig för att jag skulle skriva klart något. Jag tog något enkelt, en mycket simpel historia. Övernaturlig, lite läskig och med lite kärlek i.

Bra.

Jag skrev inte för att bli publicerad utan skrev för min egen skull, för att komma till "the end" Jag hade ett färdigt råmanus vid årsskiftet.

Hurra!

Den simpla storyn förvandlades till en mer kompicerad story och vidare till en trilogi där många kryptiska saker som hände påverkade saker man inte förstod eller att andra bokens händelser påverkade första boken på ett sätt som man när man läste första boken kunde ana. Allt för att man skulle få svar på frågor i andra boken och ytterligare frågor i sista boken som skulle ge den fruktansvärda aha-upplevelsen som jag sökte.

I somras bestämde jag mig för att jag inte skrev för byrålådan längre utan faktiskt för att bli publicerad. Jag har promotat min bok en aning, jag älskar min Alvhilda och har trott på henne. Hon är ju underbar.

Som jag beskrev för en vän "Det är som om du läst världens bästa bok och vill att andra också ska få läsa den. Det är inte av egoistiska skäl för att jag vill bli publicerad, det är av solidariska skäl, andra ska också få uppleva detta, lära känna Alvhilda."

Nu i veckan har jag börjat kolla på förlag, vilka förlag som är för min Alvhilda och vilka som går bort. Jag har läst igenom vad de kräver på de olika förlagen och jag har läst igenom vad andra författare och författarwannabees har sagt om processen som i mångt och mycket verkar förödande för mångas självförtroende och nu har jag krupit ihop till den där ursäktande lilla bollen, inombords, igen.

Frågan poppar upp i mitt huvud:
Tänk om dom inte gillar henne, tänk om dom inte förstår min Alvhilda?

Någon måste nog låsa min byrålåda och slänga bort nyckeln så jag inte kan lägga ner henne där.

onsdag 23 november 2011

Tjuvstartat

Årets första mugg glögg. Blossas blåbär.


Inovativ matlagning

När man är en heltidsarbetande, pendlande förälder måste man ibland vara förberedd på nödlösningar. Som igår, då jag upptäckte att det inte fanns potatis till fiskpinnarna. Det fick bli fiskpinne och bröd, jättekul tyckte mamman.

Det tyckte dock inte barnen som var lite mindre upplagda för nödlödningar.


måndag 21 november 2011

Sisters of mercy

I går var jag på Münchenbryggeriet och såg ett av mina totala favoritband: Sisters of mercy. Det är ett av de där banden jag kan sjunga med till i stort sett alla låtar och som alltid inspirerar mig i mitt skrivande och alltid får mig på bra humör. Sist gång jag såg Sisters of Mercy, eller Andrew Eldritch, som är den enda som är kvar i originaluppsättningen, var han blond och snaggad. Den här gången hade han inte något hår alls vilket på något sätt känns bättre. En vän till en vän påpekade att han inte ville gå på Sisters spelning eftersom det inte släppts något nytt material sedan början av nittiotalet men ändå turneras det årligen.

Visst kan jag hålla med om att det kan kännas lite knepigt men jag försöker se det positivt. Min mans favoritband genom tiderna var Depeche Mode. Jag säger var eftersom de efter 1990 vänt och gjort, som min man ser det, endast dålig musik. Om Andrew inte gör någon ny musik kommer jag aldrig behöva bli besviken men jag får i alla fall se honom och digga till hans musik med mina musiklikar.

Trycket var högt under spelningen och lokalerna var fullknökade. De flesta var svartklädda och många hade härliga frisyrer och sminkningar. En och annan hade vackra tatueringar med Merciful release- loggan. Medelåldern fick mig inte att känna mig som en outsider då spannet sträckte sig från allt mellan 18 upp till 60 men klumpade ihop sig runt 35-45.

Jag var inte helt nöjd med ljudet under konserten. Sisters musik är dov och med mycket eko men när det är inspelat på skiva kan Andrew jobba med fler röstpålägg och på det sättet få till det så att texten ändå går fram, trots eko och mörk röst. I lokalen där han sjöng live var det svårt att höra texten och det lät även som om han mumlade fram musiken vilket gjorde det ännu svårare. Jag led inte fullt så mycket då jag kan alla texter och glatt sjöng med ändå, det var bara två låtar jag hade lite svårt att placera.

Scenshowen var underbar. Han dolde sitt rakade huvud i en dimridå med motljus i olika färger där han ägde scenen likt en svart skugga i en färgexplosion. Jag blev arton igen och kände hur jag rycktes med i musikens toner.
Om jag skulle gå igen?
Absolut, trots att han inte släppt någon ny skiva. Allt för att uppleva en känsla av sammanhang och mörk lycka.

Snygga t-hirts har jag dessutom ökat samlingen med.

Breaking dawn part 1



I fredags var jag som sagt och såg på Breaking dawn. Alla Twilightfilmerna har från börjat kommit ut med en ganska restriktiv åldersgräns, vilket man, efter att ha sett filmerna, har ifrågasatt eftersom de inte är så himla läskiga som censureringen ansett. Alla gånger har de fått backa och låtit sänka åldersgränsen eftersom den största fanskaran är under 15 år. Även denna gång hann de sänka åldersgränsen redan till premiären eftersom de verkar ha lärt sig av sina misstag. Denna gång är jag osäker på om misstaget var den höga åldersgränsen eller det faktum att de ändrade den för denna film är mycket magstarkare än någon av de tidigare.

Jag var förberedd eftersom jag läst böckerna och visste vad jag hade och väntade mig och trodde att jag hade en besvikelse att se fram emot men icke sa nicke. Det här är ju filmen då oskulden far åt fanderns men scenerna avslutas, precis som i böckerna, så pass långt före det att den övergår till sexualkunskap så där kan jag förstå om USA inte har några problme att låta en tolvåring kika, men, det finns en hel del tveksamheter senare i filmen som jag inte skulle vilja visa för ett barn som är åren yngre än femton.

Jag personligen älskar brutalitet och även jag förvånas över att jag faktiskt gillar Twilight så mycket som jag faktiskt gör eftersom dom är rätt så skitsnälla. Jag vill gärna ha mycket blod, gegg och ångestfyllda monster som i sin frenesi över att ha badat i de oskyldigas blod även gråter i självhat. Det är inte så mycket sådant i Twilight är jag rädd. Det det däremot blev mycket av i den här filmen är ångest, smärta och bra effekter. Jag tycker verkligen att de lyckats fånga Bellas totalt utmärglade kropp, hennes fysiska smärta som inte bara visas visuellt utan även genom ljudvågor som får en att inse att det finns vitala delar i kroppen som inte längre är så intakta som de borde vara. Vid flera tillfällen fick jag otäcka Flashbacks till mina egna förlossningar, fast värre, och det gjorde riktigt ont i min kropp vilket fick mig att rysa av välbehag över att känna våndan.

I mina ögon, den bästa av filmerna i Twilightserien och slutet, ja jag kan bara citera Mrs Data
"Jaaaaaaaaaaaaaaaa, så jävla braaaaaaaaaaaaaaaa!"
Och då menar jag inte det slutet som kommer en bit in i eftertexterna som över hälften av alla medåskådare missade på grund av myror i baken, utan det slut som kom precis innan det blev svart och texten började rulla.

En ordentlig skrivpause

Den här helgen hade jag semester fredag och och idag, måndag, och har använt denna lediga tid till att ha det helt underbart. Först såg jag till att mina naglar speglade den genre som helgen var kantad av:
Vad jag inte tänkte på var att jag i den vevan även hade en så kallad holofredag, även om den planerade genren var bloody french.

Sedan gick jag på bio med Mrs Data och vår gemensamma vän H. Vi började med att komma in i rätt humör över en cider på en närliggande pub och pratade vampyrer och skräck. Sedan skrämde vi upp varandra lite innan vi gick till bion. När vi kom fram till kassan, i denna premiärsträngsel, sade jag lite självsäkert till mannen bakom disken
"Jag skulle vilja ha tre biljetter till Breaking dawn som börjar nu tjugo i tio. Gärna platser någonstans i mitten, inte för långt fram och inte för långt bak."

Här förväntade jag mig att han skulle säga att det var slutsålt och att jag då skulle kontra med att nöja mig med ett twilightmål som dom gjorde reklam för. Han sa inte detta utan blir helt ställd, stackars pojk. Han stammade osammanhängande som inte gick att tyda och Mrs Data bröt totalt ihop bakom mig och skrattade så tårarna forsade. Jag var tvungen att avbryta mitt prank med att förklara att jag faktiskt hade biljett. Han ville sedan försäkra sig om att jag faktiskt verkligen hade biljett, innan han kunde släppa mig vidare med min stora twilightmugg och twilightpopcorn. Hur filmen var, det får ni veta i ett annat inlägg.

På lördagen fikade vi och kramades i naturen. Det var jättemysigt, både kramarna och fikat.

Jag fotograferade en del natur också. En sjö, ett ångande färskt träd och en hackspett. Tror säkert att Daniel Stenberg är mäkta imponerad av denna fantastiska bild jag tagit med min egen mobilkamera. Hoppas han kan artbestämma den åt mig också.

Sedan kom söndagen. Naglarna satt fortfarande på plats och kände in stämningen. Håret gick från orangerött till blålilasvart med lite röd känsla kvar. Ansiktet blev sminkat och linserna fick bo i ögonen och detta trots allergier. Vi hann även med ett snabbt besök hos Zizzi på vägen där vi fick "spännande" te och maken jagade upp deras son till bristningsgränsen. Det är sån han är.

Sedan avnjöt vi en kväll av Sisters of Mercy. Helt oroliga platser fick vi, nästan längst fram. Jag hade klackade skor för att bli lite längre för kvällen vilket istället tog totalt död på mina fötter så jag fick sätta mig ner efter två tredjedelar av konserten. När vi stod inför konserten frågade maken mig om jag trodde jag skulle se något från den placering jag hade fått. Ja sa jag, bar ingen lång djävul kommer och ställer sig framför mig och så gav jag en lång snubbe snett framför mig ett uppläxande öga så han inte skulle våga sig på något. Det gjorde han inte utan lät mig till och med stå framför honom. Mer om konserten kommer i ett senare inlägg.

Det jag kan lägga till är att när vi väl åkte hem så passade mobilen på att gå in i den där mörka mystiska stämningen och påstod sig vara död men ändå surfbar båda timmarna hem i bilen. Läskigt.

I morgon är det vardag igen, men jag suger på karamellen resten av denna måndag också.

söndag 20 november 2011

Dont mind the wrinkles

I kväll är jag arton igen.

Högstövlarna från nittiotalet är snörade, håret är svart, sminket trotsar allergierna och mitt tonårsbling har fått se kvällens ljus igen.

Ikväll är det Sisters of mercy som spelar.

(Spännande att den bild som var med i inlägget totalt föll bort på vägen från mobilen)

lördag 19 november 2011

En dag i frihet

Ingen stress, inga planer. Bara familjen och naturen med fika och spännande naturfrågor för barnen.

Ikväll kommer en utvärdering av gårkvällens film.


fredag 18 november 2011

Schhhhhhhhh det börjar nu


Precis som tevekocken

Mina naglar har ju pajat men skam den dom ger sig.  Jag hade bestämt mig för en blodig glittermanikyr till kvällens tilldragelse och därför har jag införskaffat lösnaglar att pryda fingerspetsarna. Det bästa med det är att jag inte behöver vara helt värdelös medan jag inväntar torket. Istället kan ni se att jag gjort som tevekocken, här under, och förberett lite.


onsdag 16 november 2011

apropå mina naglar

För en tid sedan hände en liten incident i det pernyska köket. Jag skulle ta ost och innan dess tänkte jag ta bort den där vaxkanten som sitter på baksidan. Problemet var bara att vaxet hade sällskap av sådan där väv som fick hyveln att fastna. I min morgontrötta uppmärksamhet upptäckte inte jag detta förrän jag i ren desperation tog i för kung och fosterland och högg av mig halva nageln med tillhörande finger.

Barnen fick lära sig massa nya spännande ord men hyveln fick leva, i motsats till vad den förra fick göra när den gjorde en liknande manöver på maken.

Jag försökte dölja missödet med lack men snart började nagelflärpen fastna i saker och smärta mig helt oförberett så jag klippte bort den. Jättesnyggt.
Resterande naglar fick också ryka eftersom dom verkade gå i sorg över tumnagelns öde, splittrades och blev fula.

Detta lagom inför att jag faktiskt ska snygga till mig och gå ut med en plan på riktigt tuff manikyr.

Blir kanske tillfälliga lösnaglar från ICA


God morgon



Igår kväll när vi försökte avnjuta ett avsnitt av House började dottern hosta. Hon var och är väldigt slemmig vilket resulterade i att det kom upp en hel del äckel med hennes hostningar. Inte bara slem. Vid strax efter tio bestämde jag att hon nog inte bör åka till skolan efter en sådan kväll. Då maken går en intensivkurs på två dagar då han ska lära sig ett helt nytt datasystem förlorade jag vabförhandlingarna här hemma. Jag kan ju trösta alla mina klienter som inte få pengarna i tid, att folket i en helt annan by, som inte har någon som helst relation med min arbetsstad, i alla fall får sin tidning i tid men välredigerade sidor.

För säkerhetsskull kollade jag av henne vid sex på morgonen för att se om det hänt något mirakulöst. Hon kanske skulle varit helt hostfri, flugit pigg och glad ur sängen och ansett sig vara friskare än, ja, än vad som helst som anses väldigt friskt.

Det hände dock inte. Hon hade istället blivit lite varm också och gnällig mellan hostningarna. Jag blev alltså hemma.

Jag ska inte klaga för mycket.Vab med en lagom sjuk unge kan vara perfekt. Man hinner få massor gjort. Jag har ju ett helt hus att städa efter Alvhildas framfart innan föräldrabesöket på fredag så det här tjänar ju jag på. Alla tiders.
Men då har rättviseguden ännu ett kort uppe i rockärmen. Diskmaskinen pajade i går, fick jag veta av maken. Den är knökad. Det som är i är uppenbarligen inte rent.

Vänta nu, sa inte jag något om att Ragnvalds del borde bli skriven ...

tisdag 15 november 2011

FEMTIOTUSEN BABY FEMTIOTUSEN!!!

På halvtid har jag nu nailat NaNoWriMo! Och det utan att ens försaka så jäkla mycket som jag trodde jag skulle behöva. Det betyder att det är många nedslag i minuten för mig, att jag är fokuserat åt a bara helvete och att jag kan skriva en bok bara jag ger mig fasen på det.

Steven är nu skriven, andra delen av Alvhilda. Jag får se hur jag gör nu om jag fortsätter i rusets svallvågor och skriver Ragnvald, den tredje delen också eller om jag helt enkelt lugnar ner mig och belönar mig på något helt annat sätt. Ska jag kanske sätta mig och gå igenom mitt råmanus tusen gånger på stört eller låta det sova en stund.

Det första jag ska göra är i alla fall att skicka det till Mrs Data, min mentor i detta skrivsammanhang, för att hon och jag ska kunna bolla lite inför renskrivning och ordning och reda. I morgon får vi se om datorn får följa med mig till jobbet eller om den får ligga hemma och vila.

Känner jag mig själv rätt är den med och Ragnvald får säga sitt.

Nu ska jag fira med House, choklad och te.

God natt!

My baby

Maken fick en almenacka för 2012 som var prydd med våra gemensamma bäbisar på.

Min var prydd med min egna bäbis.


måndag 14 november 2011

Omdömet kan ha varit påverkat

När jag efter att ha jobbat över och varit på kontoret nästan 12 timmar, för att åka med ett av de där direkttågen då jag slipper vänta 20 minuter på anknytning, just fått veta att det tåget är inställt.

Det kan vara så att efter att ha suttit och försökt få svar från sj info om dom sätter in buss eller ej och då bli hänvisad till trafikplaneringen och sedan få beskedet att det inte finns något sätt att ringa och uppmärksamma dem på problemet.

Det kan hända att dessa saker kan ha påverkat min känslighet över kassörskan på mcDonalds hostningar i händerna, petande i öronen medan hon tog beställning, preparerade pommes och höll muggarna med fingrarna på indidan av muggarna.

Om jag sa något?
Oh nej det är jag allt för svenskt för.
Jag bloggar om det istället.

Eller, ja, SJ fick sig i alla fall en feting i telefon.


söndag 13 november 2011

Går ganska bra

Och jag tror inte ens jag har skrivit färdigt för idag.

Lika bra att satsa på att Ragnvalds del blir skriven under november också. Jag är har ju kommit in i ett ordentligt rus nu menar jag.

Idag blev barnens far firad

Förutom drivor med teckningar fick han bli påmind om hur klok, snäll och gullig pappa han var också

Grattis alla pappor där ute. Idag är det er dag, förvalta den väl med massor av kvalitetstid med de små.


torsdag 10 november 2011

Udda husdjur - Udda packning

Idag har det varit leksaksdag på skolan. Dottern tog med dig sin "hund" snövit. Snövit är en vit fjärrstyrd dinusarierobot. Den kan styras men kan äver vandra runt själv, känna av närvarande personer som den kan hugga efter eller navigera efter möbleringarna i största allmänhet.

Den var i full gång när jag kom, glatt påhejad av hennes manliga fdritidspedagog. Lite svår att packa dock men skulle tagit för lång tid att gå med koppel.

Tyckte tjejen såg lite tuff ut med en gigantisk reptilsvans utstickande ur väskan som blinkade blå i mörkret.


onsdag 9 november 2011

Perny är ett spännande alias

Jag googlade mig själv, som jag göra ibland för att se så att inte för mycket dumheter är förknippat med mig där ute. Folk som lagt ut konstiga bilder med mera. Först googlade jag mitt riktiga namn och sedan googlade jag mitt alias, Perny. Detta gjorde jag trots att jag är trött och borde gå och lägga mig. Det är ungefär så jag fungerar.

I alla fall.

Vad dök upp för fint, ja, nästan inget i fråga om mitt riktiga namn, vilket känns ganska skönt eftersom jag jobbar med det jag jobbar. Detta kom däremot upp när jag googlade på mitt alias:
Perny's Long-nosed Squirrel

Det tyckte jag var lite roligt.

Nej, vadå? Allergi är jätteskönt

Eller, ja, det är ganska svårt att skilja  på allergi och jätteinfektion ibland. Smärta, klåda, ljuskänslighet och torr, skrovlig hy.

Vad det än är  så är det j*****t sexigt.


Ibland är skriva som att läsa

Just nu, när jag skriver, är det som om jag läser boken för första gången. Jag har redan läst/skrivet den första delen som, som sagt, integrerar med båda de två kommande böckerna. Just nu när jag skriver den andra boken är det som om jag själv får svar på varför Alvhilda har gjort saker, eller rättare sagt, varför Steven har reagerat och gjort som han gjort i den första boken. Det är så mycket som faller naturligt. Han har massor för sig i de luckor som han inte är med i den första boken. Tänk om man visste det när man läste den första boken, då hade den haft en helt annan innebörd.

Det är så jag har svårt att släppa datorn när jag måste slå igen för stunden. Men det är ju så definitivt, jag har inte möjlighet att tänka "äsch, bara fem minuter till" för då hamnar jag i fel stad.

Om det hade varit vilken bok som helst hade jag sagt: "Herre gud, ni bara måste läsa den här boken", men nu kanske det ses som skryt om jag säger så eftersom jag pratar om min egen bok, men jag känner det ändå likväl.

Min bok förresten, det är ju Alvhilda, Steven och Ragnvald som berättar, jag är bara deras verktyg.

Som sagt:
- Ni kan bara inte missa den här, när den publiceras -

Redo för nästa cirkel

Ska bara läsan först, men det gör jag väl i en fikapaus.


Den som ingen låda har

Det är tomt med villebråd för lunchjägarna. Kommer bli tufft efter icas flykt.


En minusgrad inte tillräckligt

Min gamla jacka är, förutom gammal och lite trasig, även inte jättevarm. Därför tänkte jag testköra min nya skönhet nu när termometern visade på minusgrader.

Just nu står jag i min egna portala bastu och känner hur den tunna t-shirten klibbar. Fräscht inför arbetsdagen.

Får invänta istiden helt enkelt och fortsätta frysa några veckor till.


tisdag 8 november 2011

Bokens utveckling

Jag har kommit 34 sidor och nästan 25 000 ord in i den andra boken i Alvhildatrilogin. Eftersom alla tre delarna utspelar sig delvis under samma tid, på samma plats där de olika huvudpersonerna integrerar med varandra måste jag hela tiden har första bokens dokument öppet och kolla av dialogerna och de olika småsakerna som händer. Från början skrev jag bara ner nyckelhändelserna men kom på att det fanns en hel del småsaker som skulle bli jättekonstigt om det inte nämndes i den andra boken. Därför tar det ganska lång tid med skriften eftersom jag inte bara kan låta texten flöda. Ändå ligger jag på ungefärligt 2000 ord på två 45-minuterspass.

Jag brukar vara noga med att inte hoppa utan skriva på där jag är för stunden och gå i rätt tidslinje. I morse frångick jag detta. Eftersom jag denna morgon kände att jag inte var på ett så positivt humör och verkligen inte behövde något negativt valde jag att hoppa fram lite i boken. Boken är nämligen ganska krävande just nu, i det partiet jag är. Han är sååå gnällig, tjatig och vek. Kanske inte det bästa utgångsläget när man själv är sådan, gör inte den bästa dagen. Tycker nog att jag var på lite bättre humör resten av dagen när jag hoppade i boken under morgonpendlingen. Efter att ha jobbat i över tio timmar satte jag mig på tåget på väg hem och öppnade datorn och kände att jag hade ork och lust med det jobbiga igen.
Fingrarna flög och Steven led.
Härligt.

Ser fram emot att få honom kvida under mina fingrar i morgon också.

måndag 7 november 2011

Vardagen kändes som en käftsmäll

Upp fem, kraftig allergi och den nya mjölken till fikateet föll i golvet och tömdes över hela trapphuset.

Sen blev klockan 8:30 och jag hade bara resten av dagen kvar.


lördag 5 november 2011

Alvhildas framfart

Det går mycket fortare att skriva den andra boken jämfört med den första. Den första boken tog mig fem månader att skriva första utkastet till som sedan var tvunget att skrivas om nästan helt. Nu har jag skrivit 24 sidor 17913 ord och 97574 tecken på tre dagar på den andra boken. Om jag fortsätter i den här takten kan jag ju lika gärna köra tredje boken under november också, så jag bara har att redigera och finputsa kvar sedan. Mrs Data, som varit en otrolig mentor under mitt Alvhildafödande, har redan fått en heads up att hon kanske kommer få läsa Steven i slutet på nästa vecka, om jag inte lugnar ner mig. Får väl tänka på att det är vanlig arbetsdag på måndag och resten av månaden, men det ger nästan tre timmars skrivande per dag varav två av dessa inte kommer vara kantad av krävande ungar. (Jag älskar mina ungar men dom tillför inte så mycket till Alvhilda just nu)

Jag lider mer under mitt arbete med Steven, än med själva Alvhilda, för han lider så mycket mer än henne. Han har lidit under hela sitt liv och nu får jag göra det med honom.

Maken lider med mig. Han lider så mycket att han börjat hedra min älskade karaktär med vackra bilder som han ser framför sig kommer pryda var och varannan tröjbeklädd bringa i framtiden.

Låt oss hålla tummarna för det.

Förresten, om du vill ha mer uppdateringar och få läsa små utdrag ur böckerna är det bara att gå in och gilla Alvhilda på facebook.

NaNoWriMo-uppdateringar

Det körde igång i måndags och då skrev jag inte ett ord. Då hade jag bestämt mig för att jag skulle få ordning på mitt liv innan jag kunde köra igång. Onsdag rasade livet ihop för jag kände att jag inte fick ordning på livet innan föräldrarna skulle dyka upp och hjälpa mig sopa ihop spillrorna av mitt liv som låg utspillda i form av bråte på vinden. Jag fick inte ett enda nedslag på romanen under onsdagen heller. På torsdagen insjuknar maken och hela planen om att rensa och sortera på vinden och i alla andra skrymslen föll rakt ner i ravinen eftersom han fått flunsan och föräldrarna ej ska utsätta sig för denna sjukan på grund av egen hälsa.

I några sekunder flög paniken omkring mig tills jag såg detta som ett tecken och sket i alla spillror och all skräp som låg runt omkring mig. Jag satte mig vid datorn och i går kväll när jag gått och lagt mig hade jag skrivit mer än 10 000 ord på den andra boken. De är precis på väg att sätta sig på planet till Sverige och skräcken skall ta vid. För det vet vi ju alla, Sverige är ett läskigt litet land.

Nu är det dags att sätta sig med Steven igen.

Ja just det, jag fick iväg mitt bidrag till novelltävlingen också.

fredag 4 november 2011

Rastade barnen med familjen Data

Efter att ha suttit framför datorn hela dagen igår bestämde jag att det är bra för oss att komma ut när Mrs Data berättade om sina promenadplaner.
Vi ägnade oss åt:

Bäverspotting

Låtsas att man faktiskt fortfarande bor vid havet

Inte plocka björkbuketter riktigt i samma utsträckning som stenar.
Det är ett under att det blev några kvar efter dotterns grundliga rensning.


Nu är är själen redo för Alvhilda igen, som dock inte syntes till i ett enda snår under promenaden.

torsdag 3 november 2011

Glass och får.

Dagen fortsätter. Maken som ligget sjuk blir lite extra uppassad samtidigt som jag försöker jobba med nanowrimo. Han brukar alltid (maken alltså) påpeka att han alltid brukade få grillad kyckling när han var sjuk och liten. Jag ska ju inte vara sämre än hans mamma så jag fick ju ställa mig och göra kyckling till honom. Det blev väl okej, förutom att halva barnaskaran är allergisk mot kyckling så jag fick göra annan mat till henne. Till efterrätt skulle jag göra Glace au four eftersom vi hade en hel hög med äggvita som låg och skräpade i kylen. Jag hade aldrig gjort det förut så det var ju spännande.

Så här bränd och fin blev den:

Brandvarnaren var till och med med och sjöng dess lov.

Och det var bara utanpå, inuti var den helt rinnande fortfarande så nu får vi hålla tummarna för att äggen inte hade salmonella.

Det gick nämligen ner mer än vad det borde och nu mår jag illa. Framförallt när jag sitter och tittar ut över köket som ser ut som om de här killarna skulle ha varit här.


Men jag hade då rakt inte lika kul som jag gissar att dom hade, när jag drog fram.


Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive