Måla fan på väggen

Jag gav ju upp på det där jobbsökeriet eftersom jag bara sprang på intervjuer hela tiden som inte ledde till jobb och vidareutbildade mig istället. Självklart vill jag ju ha jobb men tänkte utöka mina chanser och bredda mina jaktmarker lite. Jag pluggar ju nu arbetsrätt med arbetsmiljörätt för att kunna ta jobb inom PA-orienteringen av arbetsmarknaden också. Jag har därför inte sökt jobb på flera månader (läs en och en halv) och jag har de senaste veckorna fått en del "Tack för din ansökan"-brev både i den vanliga brevlådan och inboxen på datorn. I mina tankar hade jag gått vidare, jobben jag sökt var körda och jag skulle inte söka på några veckor till i alla fall, då jag först skulle söka inför januari.

I går, efter en lång dag av föreläsning och grupparbete, hämtning av barn och snabb middag. En gammal klasskompis hade kommit över som skulle klippa mig och barnen, jag hade förberett fika och kände mig lite allmänt förvirrad i allt runt omkring.

Då ringer min mobil.

I all förvirring lyckas jag trycka på svaraknappet två gånger så jag parkerar samtalet direkt. Det är alltid ett artigt och trevligt intryck att göra det första man gör när man svarar kände jag, så jag tror jag ska fortsätta med det även i framtiden. Efter att jag sagt hallå några gånger inser jag felet och trycker fram samtalet (hoppas jag på, eftersom jag aldrig parkerat ett samtal innan så var jag ju inte helt säker på hur jag skulle oparkera det igen) och får höra att det är en kvinna på från en socialtjänst i en närliggande kommun som ringer. Jag blir lite ställd, tagen på sängkanten och allmänt förvånad, allt på samma gång och frågar, när hon förklarar att det är en tjänst jag sökt, om den ansökningstiden inte gått ut för länge sedan, varpå hon säger att den gick ut förra veckan. Det första intrycket är redan gjort så jag vet ju att dom inser att jag är en mycket klarsynt person som inte har några problem med tekniska atteraljer.

Nu har jag börjat fundera över det här med min planering. Å ena sidan vill jag ha jobbet, å andra sidan vill jag inte hoppa av kursen för jag har gått för länge för att kunna hoppa av och söka den igen, och jag vill inte förlora chansen till att få denna kompetens.

Mitt i denna beslutsångest inser jag ju att med det första intryck jag gjort, behöver jag nog inte oroa mig för att göra det svåra valet.