Idag gjorde jag lidandet kort

Det här med min bakåtböjande nagel har inte bara varit smärtsam. Så fort jag beklagat mig över den har min man börjat lida mer än mig vilket gör att jag inte ens får den tröst som jag behöver.

Idag gav jag upp och klippte av den, jag följde bara nagellacksprickan som uppenbarat sig efter tillräckligt många vikningar. Vill tillägga att nageln fortfarande var ihopväxt med huden under så det gjorde ondare än förväntat.

Är det någon där ute som kan visa lite medkänsla och tycka synd om mig istället för att knipa ihop ögonen, göra konstiga grimaser samtidigt som den ömsom viftar med händerna, ömsom trycker händerna över öronen? Det börjar liksom bli gammalt nu...