Vissa kör soldatprovet, andra kör Skuleberget.

I går berättade jag om min dramatiske lille son som ville upp på Skuleberget. När vi kom dit i går var klockan redan över fem och myggen hade blivit hungriga så vi var inte så sugna på att ta oss upp. Däremot ville vi inte helt avskriva detta äventyr från vår lista så vi tog oss an utmaningen i dag istället. När vi väl kom dit tyckte jag att det såg lite väl brant och högt ut så jag frågade i informationen nedanför berget hur vägen upp var och fick beskedet att "pensionärer tar sig upp där utan problem..." Jag tror dock att man kan ha lite olika bilder av pensionärer och hennes och min var vid skild för jäklar vilken klättring, men det visste vi inte här när vi glada i hågen gick in i skogen vid foten av berget.

Vi hade det mysigt, pratade, skrattade och studerade en vettskrämd liten kopparorm som saknade svans som ringlade dig in i buskaget.

Efter att vi klättrat ett par femtio meter i den här terrängen började mina ben spruta av mjölksyra och jag ville ha något att dricka. Dessa stenbumblingar utbyttes snart till branta slingrande trappor av olika material och med ibland rejäla staket men ofta hängande kättingar som man lätt kunde ramla inunder och rutcha ner för det branta dödliga berget. Här hade jag alltså min femåring. Snart fick jag och maken byta plats för att inte dottern skulle få permanenta men från sin mammas hysteriska utbrott om hur farligt det faktiskt var att hoppa upp för trapport, klänga ut över kättingar eller välja den brantaste klippavsatsen för sitt klättrande.

Tillslut nådde vi i alla fall grottan...

Barnen lekte Ronja och Birk ett litet ögonblick men sonen kom fram till att detta absolut inte kunde vara varggrotten, för det var ju ingen grotta, som sagt.


Här står maken och blickar ut över nejderna som låg låååångt ner under oss. Hysteriskt långt ner under oss. Efter detta var vi tvungna att klättra ner för alla dessa otäcka trappor igen, en liten bit, tills vi kom till den avsats där man kunde välja om man skulle till toppen eller grottan. Jag sa att upp kände säkrare för då behövde man inte titta ner så mycket. Sonen sa uppmuntrande några gånger att "det är ju tur att vi inte är höjdrädda" men jag har kommit fram till att det är relativt. Jag är inte så rädd för höjden, mest för att se någon av mina barn falla från den.
Här är vi på toppen, där det fanns ett café där vi kunde fylla på våra reserver och blicka ut över vår väg. Sonen står här och pratar med sin syster om horisonten och hur vacker det är samt att detta var den underbara belöning vi fick för den ansträngning vi utfört. Nej, jag lovar, han var inte ironisk, han var poetisk.

Vi var här 286 meter över havet och högre blir det för varje år, då berget reser sig 8 mm för varje år som går.

När vi kommit upp såg vi att det fanns en linbana vilken sonen undrade varför inte tagit från början, vi också. Vi fick höra att den kom ner på andra sidan berget och jag frågade då hur långt man var tvungen att gå för att komma tillbaka till vår utgångspunkt, alltså, där bilen stod varpå de i kiosken sa att det var ungefär två kilometer. Två kilometer var ju inget så vi hoppade glatt i linbanan och åkte ner.

Två kilometer, my as!!! Det var en bit över halvmilen, och den fick vi promenera efter att vi bestigit ett grymmehögt berg! Jag kan säga att jag är stolt över ungarna, fy tusen vilken kämparanda, jag tror inte jag sett någon sådan på år och dar. Mot slutet gnällde sonen över att hans fötter grät men det var befogat! Skitduktiga ungar! Oj vad vi berömde dem och trots att klockan var mycket såg vi till att hinna till den exotiska strutsfarmen innan vi kom hem igen.

Barnen tyckte att det var jättespännande med de stora fåglarna och sonen berättade allt han visste om dom, att dom kan sparka ihjäl ett lejon med bara fötterna till exempel. Jag sa då att det var ju tur att vi inte var lejon då för då hade vi legat risigt till *hö hö hö*.

Vi vuxna var ju framförallt där i syftet att skaffa gott grillkött till midsommar men det var visst slut. De hade bara rökt kött och det ville vi ju inte ha, men, medan vi gick där och strosade hade de visst börjat rota igenom frysen, för de hittade några grytbitar vi fick köpa till våra midsommargrillspett. De gjorde till och med en god marinad som vi ska ha köttet i nu över natten.

Det tackade vi fåglarna så mycket för genom att de dom mat. Dom gjorde rejäla utfall mot våra mathållare som personalen sa att fegisarna fick använda, jag kan lätt gå under titeln feg för dom där huggen skulle inte jag vilja ha direkt på min hand inte.

Väl hemma avslutade jag och dottern den spännande dagen genom att titta på grannarnas häst som precis flyttat in i hagen.

I natt kommer jag sova som en gris, jag lovar!