Håll käften

Förra onsdagen var jag hos tandläkaren, ni vet den där gången då jag fick en lite lätt överflödig adrenalinampull i omloppet. När jag fick sprutan, alltså sprutan med bedövningsmedlet, inte adrenalinet, så gjorde det relativt ont. Det har gjort ont tidigare så jag reagerade inte så värst mer än att jag gnydde lite och lekte slingerorm i stolen.

Dagen efter var jag stel i käken, vilket jag brukar vara så jag tänkte inte så mycket på det. Jag var stel några fler dagar och tänkte väl inte så mycket på det då heller. Det var först i onsdags, alltså en vecka efter tandläkarbesöket, som jag började tänka på det. Inte brukar jag väl vara stel i käken i en hel vecka, någon dag, ja, men en hel vecka, nej. Inte nog med det. Jag märkte även att jag hade lite svårt för att gapa ordentligt. Det blev värre och värre och jag kan nu endast öppna munnen med en glipa på två centimeter mellan över- och underkäkens framtänder. Det gör ont och tar emot om jag försöker öppna mer.

Jag beklagade mig lite i slutet av veckan och tog upp med några på jobbet att jag hade lite problem, bland annat att få in fredagsfikat i munnen. Några blev oroade och tyckte absolut att jag skulle höra av mig till läkaren så fort som möjligt. Jag ringde samma kväll och där hänvisade de mig till tandläkare. Jag ringde jourtandläkare på lördagen för att höra och dom tycket inte jag skulle komma in utan ringa till min tandläkare på måndagen. Jag ringde och fick en tid i dag klockan 14:40. Tandläkaren ligger ungefär 50 minuters bilfärd från jobbet så jag var tvungen att åka minst en timme innan, alltså 13:40. Jag bestämde att jobba över lunchen och sen luncha vid ett och sedan åka direkt till tandläkaren efter det.

Ekonomiskt sätt var det väl inte någon förlust för mig då jag fick veta att jag fick åka på såna besök under arbetstid, dock känns det lite jobbigt att åka ifrån jobbet så tidigt och dessutom inte hinna komma tillbaka igen eftersom själva restiden i sig var så jäkla lång. Väl där fick jag veta att det inte var något att oroa sig för och att andra har det mycket värre än mig. Det finns ju faktiskt dom som inte får upp munnen mer än en halv centimeter och då får man ju faktiskt inte in något alls, jag får ju ändå in en fralla i munnen om jag delar den på mitten och bankar den platt först. Dessutom är det inte helt ovanligt, han hade ju bara råkat sticka nålen i något ligament eller liknande som fått sig en blödning och blivit inflamerad och när den svullnat blir det svårt att öppna munnen. Detta går inte över direkt utan kan hålla i sig i en sex till åtta veckor och om det inte gått över efter sex veckor så kanske man kunde ta kontakt med en specialist för att se om det var själva käken och inte ligamenten, men det var inget man gjorde i dagsläget.

Jag sa att jag oroade mig för att det kunde ha varit infekterat, utifrån att någon skit hade kunnat följa med nålen in och då fick jag en lång föreläsning om skillnaden mellan infektion och inflammation och att det inte alls var svullet i munnen, vilket jag tyckte det kändes som, det bara var inbillning. Det slutade nästan med att jag bad om ursäkt för min existens och att jag tog upp deras värdefulla tid med min överdrivna oro över min fysik utifrån att jag hade ett minimalt problem med min helt obetydliga käke. Och att det blivit värre över tid och inte bättre, vilket det borde bli om det var en blödning i ett ligament, hade han inte förklaring till, och även om han rynkade på ögonbrynen inför detta så var det ändå ett symtom som var irrelevant.

Tack för det tandverket, nu har jag inte bara ont i käken och har svårt för att få in mat i munnen, nu kan jag även njuta av att få känna mig som en idiot och en överkänslig hypokondriker som inte har rätt att klaga för det finns ju ändå folk som har det värre. Dessutom kan jag se fram emot att ha det så här i en fyra till sex veckor till.

Jag är så lycklig!

Jag sa till maken att jag får väl se fram emot flytande föda genom sugrör nere i Egypten, när maken frågade undrande om jag pratade om soppor så rättade jag honom med att jag menade sprit, så klart!