När jag sitter på tåget eller någon annanstans så ser jag ut på ett speciellt sätt i mitt eget huvud men jag ser helt annorlunda ut i andras ögon. Jag är svartrockssyntpunkartjej i mitt huvud och får en smärre chock varje gång jag ser mig själv i spegeln och upptäcker att jag är en grå, tråkig mus som ser ut att inte ha något intresse för annat än städa, laga mat och sticka. När jag ser en punkare på tåget känner jag något gemensamt med denne eftersom i've been there, done that, men punkaren ser mig och tänker "fan, tråkkärring, hon har nog aldrig gjort något bus i hela sitt liv".Det främsta problemet som finns i skillnaden mellan uttryck och inre personlighet, är den skeva personkemi som då uppstår. En person med samma intresse, bakgrund och uttryck, alltså en person jag kan känna en vissa dragning till och likhet med ser nog inte samma som jag. De tänker säkert att det där är en tråkis som jag inte har något gemensamt med och så klickar det inte. Men de personer som kan tänka att där har vi en likasinnad blir rädd och lite chockad när de väl börjar prata med mig eftersom mitt uttryck skär sig så med mitt sätt.
Vad är det då som krävs, att jag färgar håret, sminkar mig och klär mig bohemiskt men ändå vuxet? Ja, det skulle jag trivas med själsligt, frågan är bara hur min allergiska kropp skulle tycka om kemikaliechocken. Men tänk på det nästa gång du är på stan och ser en grå mus, det kan gömma sig något oväntat, spännande och kanske rent av farligt under ytan.
Har du gjort om lite? Städat bloggen typ? ;) Fint!
SvaraRaderaJa jag försöker omorganisera, strukturera lite :)
SvaraRaderaVilken cool bild du har fått till :) Jag kan känna igen dina tankar lite, även om det ite bor en punkar inom mig,,,,snarare en kvinna som älskar att gå omkring i långa, vida, fladdrande kjolar och som har midjelångt hår.
SvaraRaderaMen sanningen är att det är mer praktiskt med jeans och min hårkvalité ger inte möjlighet att ha det långt :(