Dagsrapporten

Dagen i dag har varit hektiskt. Jag skulle ut och åka med jobbet tillsammans med en jobbarkompis. Då dagis hade en sån där "idag stänger vi sexton"-dag så hade vi kommit överrens om att hon skulle släppa mig på tillbakavägen när vi körde genom Örebro. Min arbetskollega fick dock förhinder och jag fick åka själv. Jag funderade lite över hur jag skulle lösa detta men vi kom fram till att jag skulle åka förbi dagis och hämta dottern på vägen i jobbilen och så skulle hon få åka med till kontoret och sedan skulle vi ta tåget hem. Prima.

När jag satte mig i bilen upptäckte jag att den saknade något jag höll väldigt kärt... en kopplingspedal. Jag har aldrig kört automatväxlad bil tidigare så det blev en mycket spännande färd. En kombination av reflexer och känslig broms gjorde att jag tvärnitade mig igenom hela stan innan jag fick någon styrsel på det hela.

På McDonalds i västhaga gjorde jag ett bra val. Mitt första val var att ta en kycklingsallad men jag vill inte ha ost på. Det var rusch så dom hade inte tid att göra specialorder så då valde jag en kycklingburgare, vatten och morötter vilket kändes bra.

Vägen hem tog musten ur mig en aning. Tåget gick bra, bussen gick bra men från bussen till sonens skola var en pärs. Jag kånkade på min väska, en påse med regnkläder samt en bilbarnstol samtidigt som jag höll reda på min lilla dott. När vi väl hämtat sonen så hade vi en kilometerspromenad kvar, med en rejält trött liten flicka. Hon gnällde och grät och tjatade och klättrade och tjoade och hoppade och gnällde och hängde och släpade sig fram och så hoppade hon lite till.

Matvalet på kvällen blev korv, köttbullar och makaroner. Inte det bästa valet men det kunde ha varit så mycket värre för vid det tillfället hade hjärnan kopplat på ursäktsprogrammet. Jag åt inte godiset som låg på bänken, jag drack inte läsken som stod i backen och jag åt inte pizza.

Jag höll på att somna efter maten och när maken kom hem påpekade han att jag skulle ju ut och promenera när som helst. Jag hade bestämt träff med Valerina och tur var väl det. Annars hade ursäkterna tagit över kvällen och den hade slutat i soffan. Nu blev det en milslång promenad istället, ännu ett bra val alltså, som jag kommer känna av i morgon är jag rädd. Och nu ska jag sova som en stock för jag är jättetrött.

Men summasumarum, en bra dag i viktnedgångens tecken måste jag säga.
God natt.