Så här innan sänggång klockan sexton

Morgonen i morse var kaotisk. Jag försov mig tio minuter, det var värdefulla tio minuter som försvann. Fem minuter efter att jag borde gått sprang jag runt som ett jihu och jagade nycklar, plånbok och mp3. Jag sprang hela vägen till tåget och mantrat i huvudet löd: var försenat var försenat var försenat. När jag rundade huset så jag hade spåren rakt framför mig så kunde jag se att tåget var inte försenat. Det stod redan inne. Det var minst fem minuter språngmarch kvar så det var bara att löpa.

När jag kommer upp för trapporna ser jag två tågvärdar stå vid dörrarna, jag flåsropar till dom att vänta på mig. Ja ja, säger dom, du har ju en hel minut på dig, ta det lungt. Jag kommer upp, fram till lådan där jag ska flascha mitt kort.
Jag flaschar.
Inget händer.
Jag ser lappen:
felanmäld.

Va fan!

Jag avbryter de båda tågvärdarna som står och pratar och förklarar situationen.

Äsch, kliv på, säger dom.

När jag sätter mig på tåget känner jag svetten porla fram ur porerna, killen mitt emot kommenterar min andhämting och min varma uppenbarelse.

Det tycker jag är en bra början på en lång dag (läs natt).

Nu ska jag bara hitta ett trubbigt tillhygge och slå mig själv till söms så jag kan jobba i natt.