Livet känns mjäkigare för de små

Det här är ett sånt där "det var bättre förr" sammanslaget med ett "när jag var ung då fick vi slicka gatan ren innan läggdags" inlägg

Det talas en del om det där med curling av våra barn och ibland undrar jag om det curlas även när det gäller lekar. Jag minns en av de roligaste lekarna vi körde i scouterna som kallades för brittisk bulldog. En slags tafatt där alla skulle ta sig över till andra sidan och förbi den brittiska bulldoggen. Bulldoggen skulle inte bara få tag på alla de springande barnen utan även lyfta upp denne så ingen kroppsdel fanns kvar i marken. Det var brottningsmatcher då man blev infångad och gjorde allt för att inte bli tagen, men höll i buskar och grässtrån, ålade sig puttades knuffades kravlade, you name it. Alla som blev tagna blev också BB och tillslut var man ensam mot en hel armé av BB som jagade en över planen och låg på en i en hel hög. Efter varje match hade man skrapsår, gräsfläckar, blåmärken och såg ut som en litet troll men gud var roligt det var och spännande.

Detta är en lek som scoutledare av idag aldrig skulle tillåta mellanstadiebarn att leka, inte vad jag har sett i beskyddande.

När jag gick i mellanstadiet så var jag med och tog fram den roliga leken king. King gick ut på att man hade en stor ruta, indelat i fyra smårutor, en kung, en dam, en knekt och en bonde. Man skulle bli kung och man fick börja som bonde. Man hade en tennisboll som man studsade fram och tillbaka och det var lite som pingis. Serven slog man en gång i sin egen ruta och sedan över till en annan ruta och den som stod i den ruta som bollen studsade i skulle slå över den till någon annans ruta. Om man inte lyckades ta den eller om man råkade slå ut bollen från plan så åkte man ut och en ny fick komma in som bonde (bonden flyttade upp till knekt, knekt till dam och dam till kung beroende på vem som åkte ut). Detta spel spelas fortfarande på skolgårdarna men skillnaderna är att dom har en fotboll istället för pingisboll och att bollen studsar på sin egen ruta innan de kommer till nästas ruta, varje gång. Alltså ett långsammare och enklare spel i dag. Det gick undan på min tid och det var svårt att hålla sig kvar, endast de riktigt duktiga klarade av att hålla sig kvar till kungaplatsen.

Det sista jag dessutom råkade si idag, som också var det som fick mig att tänka på detta, är hage, att hoppa hage. När jag var liten var det tre rutor på rad, en dubbel en enkel en dubbel och en enkel. Man kastade sin sten och den var tvungen att ligga kvar i rutan, annars fick man göra om och man fick inte hoppa i den rutan stenen låg i. Man var alltså tvungen att på ett ben hoppa över den rutan helt och sen skulle man stå på ett ben (om det var en enkel ruta) på rutan innan och ta bort stenen innan man hoppade i mål igen. När jag studerar barnen i dag så är banan kortare, de hoppar i rutan som stenen ligger i och dom står på två ben när dom plockar upp stenen.

Det finns många många fler fall än dessa men jag kommer inte ihåg dem på rak arm, dessa är de jag kommer på nu vid skrivande stund. Har jag bara råkat snubbla på dessa fall av förenklande som kanske bara förekommer på få ställen eller är det verkligen så att dessa spel har ändrat så mycket? Har jag fel i att jag tycker att det har blivit lite förenklat? Har jag fel i att tycka att det var bättre förr när det var en större utmaning att spela spelen eller att leka lekarna och att vi vuxna kanske ibland gör det för lätt för våra barn när vi sätter spelreglerna åt barnen?

Jag undrar verkligen.