Nu har dottern varit på genrep

inför kvällens stora gymnastikuppförande. Det var en aning större än vad jag förstått. Jag trodde att uppvisningen skulle vara att vi skulle komma till den lilla gymnastiksal som dom brukar vistas i och få se hur dom gör sina kullerbyttor och allt vad dom nu har för sig bakom stängda dörrar, men icke. Det skall hållas i idrottens hus och alla gymnastikgrupper i hela Örebro skall infinna sig.

Det var dunkande musik, det var fullt med gymnaster det var volter, det var studs det var fart och det var fläkt, wow. Mitt i allt detta står min lilla fyraåring i sina rosa discokläder och hoppar, så smidigt som fyraåringar brukar hoppa, tillsammans med sina jämåriga kamrater.

Sen börjar själva genrepet då alla andra grupper ska lämna golvet och den lilla gruppen skall börja, den gruppen med min dotter i. Allas ögon är riktade mot de söta små barnen som modigt marsherar in på golvet, med min dotter i täten. De kommer fram till kullerbyttemattan och dottern är tveksam. Hela ledet får invänta hennes tveksamhet men tillslut börjar hon och hon kommer, nästan, runt.

Efter det sprang hon konstant fel till alla stationer, hon var som en spattig kalv första dagen på grönbete, som ett litet glatt får som härjade fram och tillbaka och virrade från fel station till fel station till rätt station för att sedan springa till fel station och vidare till fel och hela tiden bli forslad åt rätt håll av tålmodiga unga tjejer som log glatt mot henne.

Hon kommer göra succe i kväll, för fulla läktare.