Uppe med tuppen

Den dåliga kosthållningen igår fick mig att krypa till sängen med krämpande mage vid elva. Och då hade jag inte ätit cement eller råttgift eller sådana mystiska saker, jag hade ätit makaroner och korv, tårta och godis. Jag hade ångestfyllda drömmar som handlade om helt störda och omöjliga val, vilket är en ständigt återkommande dröm när jag mår lite halvkymmigt. Jag vaknade med kraftigt illamående av att ytterdörren gick igen någon gång i natt. Det jag tänkte då var att nu drog säkert maken iväg med Magnuz, just när jag vaknar med mitt illamående så har jag blivit lämnad ensam. Jag med min kräkfobi har lite svåra dilemman när det kommer till illamående. Att må illa och ha kräkångestattacker är pinsamt och jag vill helst inte att någon ser mig när jag har dessa gråthysteriattacker där jag skriker att jag vill dö.

Men att vara helt ensam vid dessa ångestattacker då det faktiskt känns som om jag ska dö, är värre än att ha någon som är i närheten. Min make är inte någon, han är länken mellan the insanity and the sanity (tro det eller ej) när jag är i en sådan situation. Jag hann få en liten liten orosattack innan jag hörde att han rörde sig i köket och jag förstod att jag vaknat av att han kommit hem och inte av att han gått, och så somnade jag om igen.

På grund av mitt tidiga insomnande så hade jag även en tidig morgon. Jag måste ha vaknat vid sextiden första gången, då såg jag inte på klockan. Jag tänkte att nu var nog klockan åtta och så somnade jag om. Jag vaknade igen senare och fick en sån där känsla av att nu är klockan skitmycket så jag satte mig käpprätt upp i sängen och såg att klockan då var åtta. Därför har jag redan väckt helt familjen, ätit frukost, klätt på mig och ska nu börja med min underbara tenta igen så den blir klar tills på måndag.

Förövrigt så luktar makaroner med grön karamellfärg precis som den matliknande substansen på McDonalds. Vad tror ni att det beror på?