Jag är en dålig fru

I natt har maken varit uppe och tagit hand om dottern. De har salvat, letat plåster, letat pyjamas och jag har lovat att eftersom maken tog hand om dottern så skulle han självklart få sova nu på morgonen.

Detta finns inte i mitt minne, inte alls.

Därför tvingade jag upp maken i morse och han är nu ute med det andra barnet på väg till dagis. Mellan de första och det andra barnet så påpekade han nattens bravader och mitt löfte. Jag stod som ett fån och glodde på honom. Inga minnesilder. Det där var ett desperat löfte från en desperat kvinna som var mer sovande en än vaken och som i samma sekund orden passerat läpparna, har förträngt dem.

"Ja jag var ju lite förvånad över att du tvingade upp mig i morse" sa han buttert med en krydda av glimt i ögat. Jag stod och kände mig skyldig, hemskt och egoistisk.

Det var nog det som var meningen.