Varför ens en gång försöka planera

Jag har fått ett jobb, ett extraknäck så att säga. Mitt första sociala arbete. Jag ska provjobba, eller rättare sagt gå bredvid och försöka hänga på och lära mig vad jag ska göra när jag väl börjar jobba. Min man är ledig måndag tisdag och onsdag nästa vecka så planerade jag in att jag skulle jobba tisdag dag och onsdag kväll. Himla bra, helt fritt, ingen stress bara jag och jobbet och inget ansvar för barnen alls. Skönt.

Nu har makens chef ringt och maken ska jobba, tisdag och onsdag. Självklart! Detta innebär att jag måste hinna hem till klockan halv sex på tisdag och jag måste upp i ottan på onsdag för att lämna barnen så jag får något plugg gjort och kan få min examen också nu samtidigt som jag jobbar.

Jag har själv okejat makens extrajobbsinhopp men det känns ändå lite löjligt, här planerar man, för vadå? Skulle ju bara kännas rent löjligt att säga nej, när det fungerar.

Är jag bortskämd nu?

Eller kanske bara lite bekväm?

Eller kanske en stressad kvinna som vill hinna äta kakan samtidigt som den fint ligger på fatet som en reklambild för konditoriet på gathörnet.

Äsch, hela jag är ett enda stort gathörn. Nu ska jag fortsätta ta fram skillnaderna mellan kvinnlig och manlig missbrukskarriär, skönt att nån gör karriär i alla fall, för inte verkar det bli jag i alla fall, bokjäveln ligger och skäms.