Analytisk dag i dag

Det började i natt då jag låg och analyserade den anställningsintervju jag var på i torsdags. Om jag är nöjd med min prestation, jo, visst finns det saker som jag kan bli bättre men det var inte det jag analyserade. Jag analyserade själva intervjun och det bemötande jag fick och jag kom fram till att... nej jag vill nog inte ta jobbet. Det är många saker som spelar in, jag har nog inte samma syn på saker som dom har och då kan det bli svårt att rätta sig i leden så att säga. När jag var där så hade jag samma inställning som jag hade innan jag började plugga - "jag tar vad som helst, bara jag får ett jobb" men nu efter 3½ års utbildning kan jag faktiskt vara lite mer kräsen och faktiskt hitta ett jobb jag tror jag kommer trivas på.

Jag har hunnit prata med maken om mina tankar, Bäääbs och Kalle har också fått känna av mina funderingar och det känns som om jag får medhåll i mitt resonemang. Jag har istället letat efter andra ställen som jag tror jag skulle trivas bättre på.

Jag har ananlyserat min viktnedgång också. När jag gav mig in i denna viktresa så hade jag som mål 75 kilo, till att börja med. Om det gick skulle jag kunna tänka mig att gå ner till 70 kilo. Under resans gång har jag utökat detta till 65 kilo som viktmål. Det sista budet är att jag vill hålla mig mellan 65 och 70 kilo. Det tror jag fortfarande på som absoluta slutmålet men att gå ner nära på 45 kilo på mindre än ett år är ett ganska extremt mål. Jag har gått ner till 75 kilo nu och jag har stressat upp mig kring detta och tänkt att när jag ändå kommit så långt kan jag lika gärna gå ner allt på en gång och så har jag hoppat på helfarten. Visst är det skönt att bli av med alla kilon så fort som möjligt, psykiskt, men är det lika bra fysiskt?

Min hud är väldigt hängig, min magen är långt ifrån stabil och jag har fått för mig att bara jag kommer ner till 65 så kommer huden dra ihop sig men så enkelt är det nog inte. Jag har dessutom märkt att jag blivit lite väl fixerad. Jag har ingen ätstörning i den bemärkelsen men jag har blivit väldigt rädd för att äta fel. När det är helg och jag äter lite godis och nån kaka så känns det som om jag kommer gå upp tio kilo. Alla plus på vågen, vare sig det kan ha att göra med vätska eller menscykeln så får jag fnatt. Jag tror inte det är så bra för mig. Det känns som om jag kommer ha svårt för att jämnvikta, som det heter.

Jag har därför börjat fundera på om jag ska börja jämnvikta nu och ta de sista tio kilona om ett år eller så. Jag har ändå gått ner 35 kilo på tio månader, det är mer än tre kilo i månaden och det är mer än vad många människor klarar. Jag borde kunna vara nöjd med det istället för att bli hysterisk över de sista kilona, som igentligen bara är kosmetiskt för min del. Jag är ur farozonen när det gäller fettma och jag trivs faktiskt rätt bra med min spegelbild.

Jag har inte bestämt mig helt än, men jag tror och funderar på om jag ska ta en tid för jämnvikt då jag tränar på att hålla vikten och skaffa bra vanor att leva efter samt få ett normalt förhållande till mat igen. Sen skulle jag kunna på ett lungt och bra sätt ta de sista kilona när jag fått ett normalt förhållningssätt till maten.

Det är mina funderingar, är det nån som har lite tips och idéer så var så goda och ge mig dom här och nu.