Treårstrots berör, skär och stampar

I morse var lilltjejen lite gnälligare än vanligt. Hon vägrade ha vissa kläder på sig och jag mötte upp så långt det var möjligt. Jag tycker väl ändå att i viss mån ska en treåring få vara med och bestämma över de saker som de faktiskt kan bestämma om, kläderna för dagen och lite annat. Det gick ganska bra för att vara en trotsmorgon och hon var en riktigt fräck tjej som gick till dagis i kritstreckrandiga byxor, rosa långärmad tröjja och en blå pullover med vit stjärna på magen. Sen ville hon ha Haowen till dagis (en gigantisk vit lurvig nallehund) som jag sa nej till. Efter lite diskussion (rätt enkelt ändå för att var en trotsmorgon) så valde hon att Haowen skulle sitta i köksfönstret och vinka till henne när hon gick till dagis, och så blev det.

När vi kommit ut och hon satt sig i vagnen så såg jag att hon hade en sån där liten cykellampa. En sån där minimini som delas ut i reklam eller säljs billigt. Hon ville ha den tänd och jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade väl helt enkelt hamnat lite off guard och sa bara lite förstrött att hon kunde ha den i vagnen men när hon kom till dagis skulle den ligga släckt på hyllan.

Den show som hon uppvisade på dagis var inte att leka med. Hon vägrade först att ge mig lampan och brottades runt på golvet medan jag försökte få tag på den. När jag fick tag på den lät hon som en stucken gris. Hon skrek och skrek och skrek och skrek, som om det inte hade varit en lampa utan hennes ena njure och tagit ifrån henne. Jag tog upp henne i knät och kramade henne och försökte få henne att lugna ner sig och försökte förklara för henne att den skulle vara hemma när hon kom hem. Hon bara skrek och skrek och skrek. Vi försökte lämna över men hon slet sig och sprang tillbaka till mig och jag lyfte upp henne kramade om henne och bar tillbaka henne. Hon bara skrek och skrek.

Hon skrek fortfarande när jag lämnade dagiset.

Det gjorde så ont i mig. jag kände mig som ett hemskt troll som tar lampan i från henne och dumpar henne. Jag vet ju att det inte var lampan som var det viktiga, det var den lilla uns av kontroll som hon ville känna i sitt åldrande och lärande. Hon ville bestämma och ju mer hon fick bestämma så ville hon bestämma mer och mer. Jag försökte ju få henne att tillsammans med mig bestämma att den skulle hänga på hennes plats men hon nappade inte på det.

Jag tycker inte det är roligt att lämna en hysteriskt skrikande unge på dagis.