Vi skulle ha lite mysigt, hela familjen och först tittade vi på magister flykt tillsammans och sen skulle vi spela ett tevespel tillsammans. Barnen fick hemmagjorde minipizzor av sånt där runt bröd med skinka och annanas på och jag åt kyckling med tzaziki och kokta grönsaker. So far so nyttigt.
Innan vi satte oss och mysade så funderade vi på om vi skulle äta något annat gott efter maten, liksom fika så där familjärt. Jag frågade dottern om hon ville baka, och det vill hon självklart och sonen var lika begeistrad han. Sagt och gjort, här skulle bakas.
Jag rotar fram min allra heligaste kokbok, Chokladpassion av Jan Hedh. Jag visste redan vad jag skulle rota fram för recept, Brownies New York New York. Vi hade nämligen en hel bunt med valnötter i skåpet som vi var tvugna att göra något med och här hade jag ju ett ändamål för dem.
Medan jag mätte upp alla ingredienser så rusade barnen runt och kastade saker på varandra, byggde en hinderbana genom hela huset som vi snubblade över, kravlade runt på golvet precis vid våra fötter och utstötte läten som kunde på den mest tålmodiga hindu att bli vansinnig vilket resulterade i att mamma (det vill säga jag) fick tokspel och skickade iväg ungarna utan bakhjälp. (självklart efter tre pedagogiska varningar)
När vi var klara med kakan och den stod för att svalna, så skar jag upp den i rutor och då ramlade det loss lite smulor och jag var ju bara tvungen att smala, bara lite lite lite och guuuud va gott det var!!!
Jag har ätit brunisar nu. Det var som en drog! Jag tog en och det gjorde att jag var tvungen att ta en till och en till och en till och... så ställde jag bort fatet och mina lika brunisberoende barn fick något vilt i blicken och började böla och kalla mig för hemska saker för jag tog bort himmelriket från bordet och sen när dom gått och lagt sig så åt jag ännu mer!!!!
Fan!!!
Nu får jag springa två mil i morgonbitt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.