Hufvudstaden

I går bar det av till Estocholmo. Vi skulle ta det i ett svep tänkte jag men glömde det allra viktigaste när man ska iväg på längre resa med barn. Jag glömde kissa som. Det är lite som med en hund, fast istället för att sätta ett rep runt halsen på de små liven så rastar man dom inne på porslinspottan. Nu glömde jag ju detta så efter ungefär halva vägen började den minsta klaga på att hon var kissenödig.

Jag tog första bästa avfart och tänkte ta första bästa mack eller kafé eller kiosk, beroende på vad som dök upp först. Jag tog först åt helt fel håll, det var ödemark överallt. Små buskar, någon enstaka hus och ängar.

Jag gjorde en u-sväng och for tillbaka igen och där, nästan precis där man åker av motorvägen låg det en gammal vägrestaurang, stängd, med stor bomm, men rakt över vägen låg ett villaområde. Jag är lite dum tror jag för jag fick i alla fall för mig att om det finns hus, utslängda mitt i en ödemark, så borde det ligga någon typ av kiosk där också som kan låna ut sin toalett åt oss. Jag kör in i villaområdet och märker snart att vägen förvandlas till grusväg, illa omhändertagen grusväg. Snart svände det åt vänster och jag körde längs med vägen som snart svängde åt vänster och efter ännu en vänstersväng var jag tillbaka där jag började. Det var alltså bara en cirkel av väg med hus runt omkring mitt i ingenstans. Vem fan vill bo där?

Sagt och gjort, vi fick ta den naturliga kissvägen. Vi parkerade på ett bra ställe där vi knappt syntes och så satte vi igång. Sonen klarade sig själv men dottern fick jag hjälpa. Jag lyfte upp henne så jag höll i hennes ben och hon lutade sig mot mina armar. Jag stod själv en aning frammåtlutad för att inte få mig en golden shower själv. Hon väger femton kilo vill jag bara påpeka. Hon får sånt där blygkiss, det går inte. Jag som känner att min rygg inte riktigt är överrens med min ställning och mitt sätt att bära upp femton kilo, längst ut på armarna som jag höll ut som om jag bar en fjäder. Efter att vi pratat och försökt och jobbat på kisseriet så kommer det äntligen igång och då känner jag att det killar som tusan om min ena fot. Det var inte så konstigt eftersom jag hade lyckats sätta den foten, rätt i en svartmyrestack. Min fot var totalt svartlagd av små krypande individer som ansåg att jag hade inkräktat på deras marker. Måste erkänna att dom hade rätt.

När man står, lätt frammåtlutad, bärandes på femton kilo som precis har börjat läcka vätska man inte vill ha på sig, så hoppar man inte runt så speciellt mycket. Man står snällt kvar och låter denna femtonkilos treåring få göra färdigt sitt samtidigt som en hel svartmyrestack invarderar ens högra ben och kryper upp innanför byxbenet. Jag väntade snällt till dottern gjort färdigt sitt, sen gjorde jag en lustig "hoppa på ett ben och skaka högra foten så mycket du kan"-dans och sen fick jag skaka dotterns strumpbyxor och trosor från svarta små myror. Det slutade med att jag fick leta efter hennes trosor för jag hade skakat så hårt att dom hade flugit iväg i buskagen.

Slutligen kan jag säga att:
föräldrarnas dator är så långsam att det kommer bli dåligt med bilder upplagda medan jag är här.
Eftersom det inte blir några bilder upplagda så kommer det bli dåligt med frukostinlägg, men dom återupptas när jag återkommer till min stökiga, men ändock trygga, hamn.