Okej, jag är överbevisad!

Det går inte att måla huset när man är ensam med två barn, ett i treårsåldern och det andra i sjuårsåldern.

Jag hade ju planen klar, samma plan som sist. Att fylla poolen med vatten och låta barnen plaska medan jag skulle klättra runt på stegar och kladda med färg, helt perfekt, i teorin!

Jag fyllde poolen, så långt allt väl. Sen skulle jag fixa fram färgen. Jag hittade en hink med grön färg och tänkte att nu är det bara att öppna den och ta en pensel. Det var inte så bara. Jag hittade till att börja med inte burköppnaren utan fick använda en vanlig bordskniv. Jag började först med att bara bända som man brukar men inget hände. Jag blev frustrerad och tillslut tog jag i så svetten formligen sprutade om mig och jag är rätt säker på att man kunde se pulserande ådror på min hals och att jag såg en aning vansinnig ut i största allmänhet medan jag stånkade och stönande slet i burken.

Jag fick tillslut loss det ihoprostade locket och insåg att jag inte var så svag som jag trott. Jag hade inget att hänga hinken i så jag fick hålla den i handen när jag klättrade upp på stegen som stod lutad mot väggen ovanför källartrappan. Dottern kom då springande och ville klättra upp efter mig, jag var lite barsk när jag talade om för henne att hon inte fick. Hon och sonen badade tillsammans med en kille från samma gata och det var livliga lekar. Jag stod och bökade uppe på en stege, fick färg över mig, ner i källartrappan och drippdroppandes på fönstret och mitt humör var inte lika högt upp i topp som jag var kroppsligen.

Sonen och hans kompis fick för sig att dom skulle ha vattenkrig, alla mot lillsyrran som inte hade något vattenvapen. Lilltjejen börjar gråta, jag ropar på sonen, ingen reaktion. Jag ropar högre på sonen, fortfarande ingen reaktion. Jag ropar ännu en gång på sonen och jag tror hela Örebro hörde denna gången, men inte sonen utan hans kompis fick säga ifrån å mina vägnar.

Så här fortsatte det. Ungarna bråkade, busade, fick varandra att gråta och jag stod och balanserade färg, mig själv och penslar i vänster hand (jag är högerhänt) samtidigt som jag skrek åt ungarna att vara lugna och snälla. Droppen var när sonen på något sätt lyckats klämma in sig under den lilla rutchkanan som stod i poolen, ni vet en sån där rödblå i plast av märket Little Tikes. Dottern hade sedan satt sig på denne och sonen skrek i panik då han låg med bara näsan över vattenytan och hans orubbliga syster ovanpå.

Jag formligen hoppade ner från steget, skvätte säkert färg överallt, samtidigt som jag skrek lite lätt hysteriskt till min dotter att kliva ner från rutchkanan. Hon gjorde inte det utan jag fick dra bort henne och lyfta bort rutchkanan. Sonen grät och var upprörd och jag fick trösta. Samtidigt lyckades jag få fram meddelandet om att om hans syster skrek att han skulle sluta så skulle ju han också göra det, nu hade han ju fått känna av hur det är när någon inte lyssnar.

Nu ställde jag färgen åt sidan och sket i huset.

Jag tycker att det är jobbigt och påfrestande att ha ett hus som det behövs massa jobb på, det är halvt målat i grönt, rött och gult samtidigt som det är vitt och blått på sina ställen. Vissa på gatan har kommenterat att det borde bli klart snart, det har ju stått så i ett år. På samma gång har vi en veranda som kräver en del arbete och det måste bli klart innan hösten då jag inte orkar leva med vardagsrummet som en yta att ställa garderober och hyllor fulla med saker som ska vara någon annan stans.

Jag får väl fortsätta sommaren med att vara en lugn mamma som ägnar sig åt att slappa med barnen och åka iväg och helt och hållet släppa allt som måste göras eftersom jag inte kan göra det ensam. Men gud vad jag kommer vara stressad inombords om jag känner mig själv rätt. Som ankan, lung på ytan men paddla på som fan i den inre stressfabriken!

Härlig sommar

(och så luktar det apa på parkeringen också...)