dag fyra den tredej juli

Upp sent som vanligt.

Idag åkte vi till Bredbyn. Jag och maken har diskuterat lite över storlekarna på Bredbyn och Mellansel. Maken säger att Bredbyn och Mellansel är lika stora, jag håller inte med. Visst dom ligger väl i samma division, men ändå inte. För att jämföra för de som kommer från västkusten, Mellansel är lite som Stuv och Bredbyn lite som Frillesås. Om man förstora dessa så kan man jämföra dem med att Bredbyn är lite som Stockholm och Mellansen som Örebro i jämförelse.

Vi köpte badbyxor till maken i Bredbyn och så skulle jag köpa linsburk, eftersom jag nu löst mysteriet med den försvunna linsen. För några dagar sedan så försvann min ena lins. Den var inte i ögat helt enkelt och inte på golvet, ingenstans. Nu hittade jag den. Den hade åkt med fingret ner i linsburken igen, i fel dosa, så den låg och guppad bredvid den motsatta linsen. Jag fick därför köpa en ny linsburk så jag kunde transportera den lins jag just hittat, ner till Örebro igen. De hade en optiker i byn så jag gick självklart dit. När jag frågade om linsburkar så tittade han på mig som om jag var grön och hade antenner och gjorde konstiga klickande ljud. Han hade inte linsburkar, han verkade inte ens veta vad det var. Jag fick istället gå till apoteket och köpa ett helt paket med linsvätska som jag inte ens ville ha, bara för att få tag på en linsburk.

VI köpte även blommor som barnen fick gå och lägga på sin farfars grav. Dottern undrade lite om han kunde komma upp och kom med förslaget att vi skulle flytta på stenen så han skulle kunna ta sig upp igen. Vi tittade vidare på gravarna och hittad en grav där en pojke i vår sons ålder låg begravd. Sonen min stod och filosoferade över hur han kunde ha dött.

Senare hittade vi en grav med ett barn som varit lika gammalt som dottern låg begraven. Det mystiska med graven var att det stod ett förnamn, inget efternamn och så stod det bara åldern på barnet. Det kändes så anonymt. Det var svårt att säga när detta kunde ha hänt. Graven låg vid ett ställe där många gamla gravar låg och den var lite mossig, men den sköttes fortfarande med blommor och så. Sånt väcker verkligen nyfikenheten inom mig och så vill jag skriva en bok…

Apropå bok så hade inte gått så bra på det planet heller.

Vi kom precis hem från badet och det var hysteriskt långgrunt. Tyvärr hade jag inte med mig kameran, det hade varit värt att fota annars. Maken och sonen stod kanske tre hundra meter ut i vattnet, och det gick till midjan. Skrattretande. Men jag joggade lite, i vattnet, och det är ju bra träning. Men så halkade jag nästan omkull på leran.

Nu ska vi iväg för vi är bortbjudna till Stig som är han som tar hand om vår skog när inte vi är här. Det ska bli trevligt.