Vårruset

Ja nu har jag gjort min bedrift för året.

Det var jag och Pucko samt föräldranätettjejer som jag träffat via viktsnacket. Två skulle springa och fyra skulle gå. Jag var en av de som skulle gå, tänkte jag. Vi ställde oss i startavdelningen för de som ska jogga för några av de vårrusveteranderna som var med berättade att de som står i gåavdelningen går så illa långsamt så man blir vansinnig om man börjar där. Vi tog några nätta danssteg till musiken blandat med några toner från en bil vars larm gick igång med jämna mellanrum. Klungan började röra på sig och det gick riktigt trögt. Peter Sipen stod och hejjade på precis vid start och jag fick nästan en av tjejernas dotter att skrika "Sipen vi älskar dig" men så långt gick det inte.

Plötsligt dyker min dotters dagisfröknar upp framför mig och jag är ju bara tvungen att hoppa fram och snacka lite skit med dom. Under tiden jag pratar med dom hör jag att någon ropar "Naaaaw va gulligt, hon har en skylt som det står hejja mamma på" Vadå säger jag och vänder mig om och fick höra att en rosaklädd liten flicka hade haft en skylt som det stod hejja mamma på. Jag fick kolla ordentligt så det inte var min egen lilla rosa prinsessa som stått där, men det var det inte. plötsligt märker jag att min grupp är borta, det hade bara sagt *poff* så hade dom försvunnit i havet av människor. Dom var totalväck. Jag letade och kikade både framför och bakom mig. Jag sprang upp på en kulle och ropade efter Paulina men fick inget svar. Jag fick låna en av dagisfröknarnas mobiltelefon och ringde till karln min men han hade inte Paulinas telefonnummer så det var dead end. Efter att ha gått lite med dagisfröknarna så tänkte jag "what the fuck" och så började jag jogga istället.

Jag kan säga att jag har nu joggat/sprungit/powerwalkat mer än fem kilometer för det var rena slalomsträckan. Folk gick i luuuungt tempa så jag fick springa sicksack för att komma fram. I början var jag försiktig men efter ett tag tröttnade jag och körde en "ursäkte mig"-stil som gick ut på att jag sprang upp bakom folk och sa ursäkta mig och så trängde jag mig fram. Det gick där det var lite lätt glest men när det var rejäla klumpar så fick jag ta mig ut i terrängen och springa istället. Där var det bilar och lyktstolpar och annat tjofräs som man fick väja för istället.

Efter ett tag kom jag ikapp en av mina grannar som glatt joggade hon också. Hon kommenterade att hon sett min man och barn som stått precis vid Peter Sipen. Då förstod jag att jag missat dom och blev lite nedslådd men fortsatte springa ändå. Hela tiden kikade jag ifall jag skulle se dom eller om jag skulle se de som sprungit i förväg, men det gjorde jag inte. Efter ett tag började det glesa sig lite med människor och fler och fler joggade runt omkring mig. Vid ett tillfälle när jag körde min "ursäkta mig" så säger personen lite ironiskt och nästan vresigt till mig "du kanske ska starta i rätt grupp nästa gång" varpå jag replikerade med "ja jag startade i gruppen för joggande, men det verkar inte en jävel av de som startat där uppmärksammat, vart startade du?" Jag fick inget svar.

När jag kom i mål så var det tjockt med folk överallt. Jag fick en medalj, en påse med massa smågrejer och en cigarett av en vilt främmande tjej som tyckte synd om mig när jag sa att jag tappat bort alla som hade mina grejer så jag fick inte tag på mina ciggissar. Hon var snäll. Jag gick runt och letade efter min grupp i 45 minuter ungefär. Jag hade väl kommit iväg ungefär tio över sju och kommit i mål ungefär tjugo i åtta så jag tog mig runt på en halvtimme. Då ska man även tänka på att jag använde minst tio minuter till att leta efter mina kamrater innan jag kom på att jag skulle springa, samt att det var många hinder på vägen.

Efter dessa 45 minuter som jag gått runt så hittade jag dom. De hade intagit en plats vid vattnet och det var riktigt trevligt att sitta och småprata. När vi pratar om loppet så kommer det fram att jag sprungit om alla andra i gruppen och kommit i mål före även de som gått in för att springa. Gud vad jag växte.

Så det är lite stolt och trött som jag nu ska intaga det horisontella läget mellan täcke och madrass med ett stadigt tag om kudden. Mmmmmm

Archont, vår extra familjemedlem och tillika vår bästa barnvakt, påpekade att han inte kunde förstå hur man frivilligt får för sig att träffas på en punkt och tillsammans med över tusen andra vilt främmande människor ta sig fem kilometer trängandes och dessutom betala för det.

Det finns kanske något i det och man kanske istället ska träffas några stycken, ta sig fem kilometer och sedan ha en hemmagjord picknick i trädgården när man kommer hem.