Vemod

Nu är det knappt fyra veckor kvar på praktiken. Jag har inte fått något sommarjobb och jag tror inte att jag lagt ner riktigt så mycket tid på det heller. Undermedvetet tror jag att jag vill lägga så mycket tid som möjligt på litteraturen. Alltså att skriva litteraturen. Jag var tillockmed inne och sökte lite bland bokförlag alldeles nyssens och hittade en hel del godbitar. Där ska jag leta telefonnummer sen när jag väl är klar med boken och om ingen nappar så kan jag ju alltid gå till nåt annat företag som gör det.

Frågan är bara om inte skrivtiden kommer att bli överkörd av barnen, huset och Norrland. Risken är överhängande.

Vemodet då? Jo det kommer sig av att det som sagt bara är knappt fyra veckor kvar på praktiken. Det har ändå varit som ett riktigt jobb, ett jobb jag kommit in i. Jag har arbetskollegor som jag trivs med och som jag kommer sakna, jag har kännt att jag gjort skillnad i människors liv och jag tycker det är lite vemodigt att nu lämna detta. Samtidigt saknar jag universitetes trygga väggar där jag med en ganska stor säkerhet vet vad som förväntas av mig.

På praktiken kan jag vara nervös över att jag är lite osäker på om jag kommer fixa uppgifterna då det hänger lite mer än bara mitt betyg på dessa. I dag till exempel var jag lite osäker då det var ett BBiC-samtal och dessa är alltid lite mer trixiga än vuxenärenden. De vuxenärenden jag brukar ha hand om handlar om att en vuxen missbrukare ansöker om något. De vill alltså något själva. De får komma och träffa oss, berätta vad de är de vill ha och varför och vad de tror att denna insats ska kunna göra för dem. Sedan skattar vi deras behov genom en ASI-intervju och sen nekar vi eller jakar vi deras förfrågan.

I en BBiC-utredning är det lite krångligare då det är en som ansöker medan det alltid är fler inblandade och så ska man lyssna på alla och göra en bedömning som skall hjälpa i så stor utsträckning som möjligt utan att kränka eller felbedömma. Det känns mer riskfyllt på många olika sätt. Men det gick i alla fall bra, samtalet alltså, så jag växte lite och kände mig nöjd när jag gick upp med min handledare för de tröttsamma trapporna som mina träningsvärkande ben INTE tycker om just nu.

Och nu har jag fladdrat från ämnat i många olika riktningar men det jag i alla fall ville få sagt var: det känns lite vemodigt att lämna praktikplatsen och jag kommer sakna den *suck* men jag ska i alla fall dit i morgon igen :)

God natt alla tokar!