onsdag 21 maj 2008

Tvångstankar

När jag var liten hade jag vårtor. Jag hade några på fötterna som man lätt döljde när man gick, speciellt med skor på, men jag hade även en på höger pekfinger. En stor, torr, krispig sak som var så stor att den syntes innan man kunde urskilja mina anletsdrag när jag kom gående över skolgården. Att ha vårtor anses lite äckligt, och då talar vi bara om fötterna. Att ha en överdimetionerad vårta på höger pekfinger slår allt. Inget man vill ha när man redan är utsatt i en mellanstadieklass på landet där man helt ska vara som alla andra och alla fel och brister används som en orsak till att få bli utstött.

Vi kämpade varje kväll med denna vårta, jag och mamma. Hällde på någon sörja som torkade, blev lite blekt rosa och kändes som ett gummitäcke. Detta gummitäcke tog jag bort varje morgon och jag kunde inte se någon skillnad på vårtan. Tillslut började jag ta kriget mot vårtan till en annan nivå. Jag bestämde mig för att handgripligen ta bort den, men våld och blodsförlust om så må vara. Bort skulle den.

Jag brukade sitta på lektionerna och gnaga på vårtan. Bita bort stora bitar ifrån den och blodet rann ner på bänken. Varje gång jag hade bitit en liten blodig krater i fingret trodde jag att jag hade vunnit kriget. Jag firade med att hälla ner vårtmedlet i kratern på kvällen vilket sved så jag vibrerade ända in i själen men några dagar senare var den lilla jäkeln tillbaka igen.

Det hade blivit personligt!

Jag kommer ihåg en gång när jag satt och hade bitit bort nästan hela vårtan och sedan använt linjalen för att skära ett hål, ett djupt hål i den lilla parasitdjävulen. Det gjorde inte så ont, vet inte om det var för att hjärnan kopplat bort mitt torterade stackars pekfinger för länge sedan, eller om det var för att vårtan gjorde att jag inte kände något. Längst ner i hålet dök helt plötsligt något vitt upp. Något vitt och runt fullt med nervtrådar. Hmm tänkte jag, kan det vara roten till allt ont, den ökände vårtroten! Jag försökte få tag på den för att dra loss den, för om jag fick bort den så skulle ju vårtan försvinna. Det var svårt att få något fäste i den lilla saken, full med nervtrådar, så långt in i fingret men jag lyckades tillslut och den känslan var något udda. Det gjorde inte ont på ett sätt som ont gör utan det var mer andra känslor som fyllde min kropp. Ryckningar, klåda i tänderna och ögonen liksom gick i kors och ögonlocken vibrerade. Jag försökte igen och samma upplevelse uppstod. Jag bestämde mig för att vårtan skulle få vinna den här matchen, men jag skulle försöka igen senare.

Idag funderar jag på om den lilla vita kulan möjligen kan ha varit spetsen på mitt pekfingerben, för jag har aldrig hört talas om att vårtor ska ha rötter.

I alla fall.

Vet inte om det har med detta självdestruktiva beteende att göra som fick mina föräldrar att bestämma sig för att även de skulle ge sig in i kriget med lite hårtare handskar. Jag fick i alla fall åka till läkaren för att frysa bort vårtan med flytande kväve. Med tanke på vad jag stått ut med under hela min vårttid i form av hårda dödsförsök på mitt finger, av mig själv, så var jag inte oroad för smärtan. Jag höll fram fingret och förväntade mig väl att det skulle bli lite kallt men oj så fel jag hade. Det gjorde verkligen APTONT! Jag fick samma beteende i kroppen som vid rotuppdragningsförsöket fast med smärta samtidigt.

Dom fick inte vidröra min fotvårtor, jag hade fått nog efter fingervårtsförfrysningnen.

Bara några dagar senare så var alla vårtor borta, alltså inte bara fingervårtan. Det var som om alla vårtorna hade någon slags själalänk och dog tillsammans eller blev rädda tillsammans och försvann. Jag tror själv att dom var små rymdmonster och att den på fingret var ledaren och jag tror inte att dom dog. Nej! Det är just där mina tvångstankar kommer fram.

Det är runt 24 år sedan detta krig pågick och jag har inte lagt ner vapnen. Jag har stora ärrbildningar på min högra pekfingertopp eftersom jag konstant går och gnager där min vårta en gång var. Jag har nedsatt känsel på det stället, troligen beroende på det ständiga gnagandet, men jag får på något sätt för mig att det är på grund av att det finns en vårta där, under huden, som bara väntar på sitt tillfälle att växa upp och förstöra mitt liv.

Självklart är jag helt kokosnöt, och jag själv tycker att jag är helt pippiknasboll, men...

...jag vågar fan inte utmana ödet!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.

Pernys drömkarl

Vad dricker Perny


"Te -fastän förlöjligat av okänsliga personer och råa sällar - kommer alltid att förbli de intellektuellas favoritdryck."
Thomas de Quincey (1795-1859)


"Vad som än händer dricker jag mitt te.
"Gustaf VI Adolf

"Drycken är som den skönaste dagg från himmelriket."
Lu Yu (800-talet)

"När man har te finner man sig tillrätta till och med under en gran."
Ryskt ordspråk

"Vägen till himlen går förbi en tekanna."
Ryskt ordspråk

"Gud vare tack för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den kunna existera? Jag är glad att jag inte föddes före teet."
Sydney Smit

Etiketter

familj (281) vikt (235) Författande (104) huslig (103) studier (101) övrigt (69) arbetsliv (59) bloggar (45) Skrivande (44) semester (41) mat (35) ytligt (31) norrland (28) musik (24) tillbakablickar (22) utmaning (22) fest (21) Böcker (20) Nagellack (20) foto (20) teknik (20) spekulationer (19) debatt (17) pryl (16) framtid (15) Overall (13) jul (13) jobb (12) tandläkare (9) te (7) frillesås (6) nanowrimo (6) film (5) laster (5) renovering (4) inredning (3) skapat (3) skylt (3) Analys (2) blogg100 (2) författartankar (2) genus (2) #Alvhilda #nordiskmytologi #mytologi #skogsrå (1) Alvhilda (1) fredagsvåld (1) novell (1) prestationsångest (1) smycken (1) vampyrer (1)

Blog Archive