diket eller bergväggen

När jag var liten så åkte vi ofta bil hela familjen. Antingen var det till fjällen för att åka slalom eller så var det mellan Göteborg och Stockholm för att hälsa på nån släkting eller så. Det var ju på den tiden då det inte fanns såna där fancy grejer som dvd-spelare till bilen så ungarna kunde hålla sig sysselsatta. Äsch va fasen, det fanns inte dvd-spelare över huvud taget. Det enda som fanns då var såna där vhs med dålig bild, om man ens hade det. Vi skaffade en när jag närmade mig tonåren och sicken lyx det var.

Jag har en äldre bror som jag brukade få dela baksätet med på våra färder härs och tvärs över vårt avlånga land. Vi brukade sysselsätta oss med att räkna julgranar, när det var vinter, kossor och hästar, på sommaren och ibland tävlade vi i att räkna bilar. Under dom dryga femtio milen (dryga säger jag i två av två anledningar, det är lite drygt femtio mil mellan min barndomshåla och Stockholm samt att dom milen är bra dryga i baksätet när man är ett barn) tröttnade man snabbt på dessa sysselsättningar och började istället kivas med varandra, vi barn alltså. Det slutade oftast med att min far i vredesmod skrek "lugna ner er där bak annars kör jag in i närmsta bergvägg!" Vi trodde honom väl inte direkt men vi lugnade i alla fall ner oss.

I dag har jag fått känna det vredesmod min far upplevde och förstått hur nära till hands denna bergvägg ändå är. Jag åkte med barnen i bilen från mina föräldrar, ungefär 25 mil, först på småvägar och sedan på stora snabba vägar. På de första småvägarna sov lilltjejen så det enda jag fick stå ut med då var att sonen ungefär var tionde minut frågade "är det långt kvar?" När vi kom ut på de större vägarna hade lilltjejen vaknat och det satte igång där bak. Dom bråkade om pokémonleksakerna, slogs med dotterns docka och kastade saker fram och tillbaka under höga och jobbiga tillrop. Jag sa till dom om och om igen att lugna ner sig men det är svårt att ta tag i något av barnen och liksom köra någon pedagogisk tillsägelse när man kör i 120 på ömsom enfiligt och ömsom tvåfiligt och hålla reda på husvagnar och annan lös fordonstrafik på vägen samtidigt.

Efter ett tag kom leksakerna framsusande på mig och ner mellan sätena och jag blev riktigt arg. Jag sa till dom att om dom kastade saker fram på mig fanns risken att vi skulle åka i diket. Sonen påpekade att vi faktiskt kört i diket en gång tidigare, och det hade ju gått bra då. Jag försökte förklara för honom att det är lite skillnad att susa ner i diket i femtio kilometer i timmen och 120 kilometer i timmen. När man susar ner i diket i 120 ska man vara glad om man hamnar på sjukhuset med bestående men för restan av sina liv, det är större risk att man dör helt och hållet. Dom fattade inte allvaret utan fortsatte att bråka där bak och det var då jag nästan kände för att susa ner i diket bara för att lära dom en läxa, eller få slut på eländet för jag var bra mentalt trött på dom just då. Dottern hade dessutom hållit mig vaken två nätter på raken med hysteriska skrik om saker hon inte själv visste vad.

Det var då det hände. En docka kom framsusande och jag var så arg att jag tog den och suttade tillbaka den bak i baksätet så hårt jag bara kunde (det låg mycket aggressioner bakom det dockkastet kan jag lova) och det blev först helt tyst. Sen kom ett vrål från sonen. Han hade fått den rätt i huvudet. Ja jag var en hemsk mamma just då, jag kände mig först hemsk men sen sa jag till honom att det var ju tur att det var i hans huvud och inte i mitt huvud, för då hade vi kört i diket. Jag sa till honom att det var inte meningen att han skulle få den i huvudet, men det skulle ju inte vara meningen att jag skulle få det heller, men det händer så lätt olyckor.

Efter det kom inga fler dockor, kepsar, pokémon eller annat löst skräp framkastandes på mig och vi överlevde hela vägen hem , mitt tålamod fick repa sig och smärtan i huvudet på sonen gick över på någon minut.