Jag har hittat en själsfrende, känns det som

För ett tag sedan var jag hemma hos en kompis som jag inte haft kontakt med på väldigt länge. När vi kom hem till dom så kände jag att ja, dom är som vi är. Dom har precis som vi två barn och bor ganska trångt. Vi började prata om det här med att om man kommer hem till någon annan människa som har barn, precis som vi, och bor trångt, så är det ändå alltid städat och fint. Jag bävar för att få oförberett besök för det ser ALLTID fördjävligt ut hemma hos oss. Dom hade det, inte stökigt, men lite så där, inte jätteprydligt. Barnens rum var ungefär som våra barns rum kan se ut efter ett dygn utan uppmärksamhet från oss vuxna.

Jag har ett annat kompispar som också har barn som har det på samma sätt. Lite oordning och tvång på hysteristädning om man får besök. Det kändes så skönt att se att vi inte är ensamma om detta och när vi började prata så berättar hon (kompisen vi var över och hälsade på) att hon hade hittat en favoritförfattare, Martina Haag, som skiver om sin situation som är precis som våran.

Jag hittade en av hennes böcker på bokrean och köpte naturligtvis den och jag har snart pöjt igenom hela den. Maken har också fastnat. Hon skriver om mitt liv. Vi har samma erfarenhet kring stall och ridande människor, vi har samma erfarenhet av lärare och skolgång. Vi har samma stressiga liv. Vi har samma ordningsproblematik hemma. När jag läser hennes bok så läser jag mitt eget liv och framförallt så skriver hon så som jag vill skriva. En skillnad är att hon har ett bokkontrakt och har därför en deadline som gör att hon måste arbeta, men hon har ingen bok att skriva.
Jag har flera böcker att skriva men eftersom jag inte har något kontrakt så har jag inte heller chansen eller tiden eller förväntningarna på mig att skriva vilket resulterar i att skrivande hamnar efter städning, pluggning, umgåsning med familj och sovning, alltså finns inte tiden kvar.

Därför är jag lite avunsjuk på henne.