ilskan river och sliter i mig

jag är lite arg på mig själv och på att jag hade en så stor tröskel som jag nu verkar ha.

Det är första dagen på andra veckan på praktiken och jag känner verkligen för att haka på och prata under samtalen, men vare sig viljan finns eller inte så öppnas inte käften i vilket fall så det jämnar väl ut sig. Jag var i samtal idag och jag hade så mycket input, så mycket jag ville säga, och det var inte bara blaha blaha utan det var adekvat!
Men gjorde jag det?
Nepp, jag satt som en jävla mussla!

Visst, det är bara första dagen på andra veckan, jag behöver inte ha blivit varm i kläderna än, MEN JAG HAR JU BLIVIT DET känns det som.
Samtalet var så perfekt, det var som om det var gjort för mig. Jag hade verkligen åååååååh, fan. Men det kommer fler samtal och jag KOMMER att öppna min lilla musselkäft och prata, nån gång. Jag har tjugo veckor på mig, jag kommer nog inte ens komma ihåg detta ynka tillfälle när praktiken kommit till sin ända, så det är nog igentligen ingen fara.

Dottern hade 37,6 nu på kvällen, så det börjar gå mot bättringsvägen. Hon hade en begynnande lunginflammation och min far, vår egen lilla husläkare, blev arg på sjukvården å våra vägnar. Hon hade bi-ljud i lungorna men sänkan visade inget. Läkarna ville inte skriva ut någon antibiotika nu, utan ville vänta tills det blev bekräftat att det verkligen var lunginflammation. Men dom hade inte gjort någon lungröntgen och det förargar min far.

Hon hade lunginflammation för ett år sedan ungefär, och det är det som min far tror spökar, att den inte läkte ut ordentligt så hon har nån tjorv på lungan nu.

Ja ja, just nu ligger hon i sängen och hostar slemm så hon kräks, gråter att hon inte vill sova samtidigt som hennes ögon går i kors och ögonlocken tycks väga tre ton. Vi får väl se hur lång tid det tar för John Blund att däcka henne i kväll. Han kommer i alla fall inte ha några problem med mig, för jag är så trött så jag nästan grinar i kapp med lilltjejen.