Det dåliga samvetets bruna låda

När jag blev gravid och svällde upp som en krockkudde in action så tog jag alla de kläder jag hade då och lade ner i en stor brun låda, skrev "kläder att krympa i" och så ställde jag den långt in på vinden. Där stod den och skämdes å mina vägnar. I den fanns byxor jag tyckte jättemycket om, en stickad lång tröjja som jag köpte under graviditeten som jag tänkte att jag skulle ha när magen krympt ner igen. Aldrig trodde jag väl att det skulle ta nära sju år innan den gjorde det!

Jag har nu gått ner 20 kilo. Från mitt explotionsdatum, alltså från det att jag ploppade ut den lille killen, så har jag sammanlagt gått ner 27 kilo då jag ändå gått ner nästan tio tidigare. Jag plockade fram lådan bara för att se hur läget var, och provade kläderna. DOM PASSADE!!! Jag kunde ha dom! Jag har lyckats gå ner till den storlek jag hade innan jag planterade en bulle i ugnen. JAG HAR STORLEK 44!!! storlek fyrtiofyra. Det kan låta som om det inte vore något att vara stolt över, men då har man inte haft storlek 54 i nära sju år! Jag har storlek 44 och ett par av byxorna jag provade, som passade, är faktiskt storlek 36, men den måste ju vara felmärkt.

Annars är jag mestadels trött, speciellt över att huset är jätterörigt, jag kommer hem jättesent på kvällarna så jag varken hinner eller orkar göra något. Maken som går hemma hela dagarna har haft en sjuk dotter som krävt all hans uppmärksamhet och han har två dagar tills han ska till jobbet. På lördag har vi kalaset och om jag gissar rätt så kommer jag få gå upp i ottan på lördagen, städa som en gnu, stressa som en gnet, få krupp på ungarna och när kalaset kommer kommer jag se ut som en vansinnig einstein (frisyrväg) med ögon som Marty Feldman och efter kalaset så kommer jag stupa gråtandes i säng medan barnen tittar på tecknat.

Men vad gör man inte för sin lilla dotter, som blir en stor treåring i morgon. Vi har tre fina paket som hon ska få i morgon, då vi ska sjunga för henne, vår lilla ögonsten.