Dan efter dopparedagen

Ingen kräktes något mer efter sonens stora magtömmarsession, men vi var lite oroliga för dotterna i natt, natten efter julafton då hon vaknade och var fullständigt otrösterlig. Jag kan tänka mig att denna gråtattack var av samma anledning som jag bröt ihop under kvällen.

Nu när jag går på minimalt intag av energi så har jag ingen stubin, jag har ingen ork när det kommer till koncentration samt att jag har lite svårt att orka med för mycket på en gång. Julafton kräver alla dessa ting från mig vilket gör att jag exploderade. Barnen skötte sig jättefint, för att vara barn. Sonen blev så förtjust i legogubbssatsen som han fick av kusinen, morbror och moster så han satte igång med den direkt och spred sig ut över en stor del av rummet. Dottern sprang fram och tillbaka mellan granen och de som skulle ha julklappar och for med jämna mellanrum mitt bland alla smådelar som sonen spridit. Varje gång detta inträffade blev det ett himla liv från sonen som tyckte att hans syster skulle flytta på sig och jag fick försöka hålla honom lung och dotterna därifrån. Jag fick vara med när barnen fick klappar och hjälpa till med att hålla iordning var dom var samtidigt som jag skulle hålla reda på mina egna klappar.
Plötsligt frågar maken om jag vet vem alla klappar som ungarna fått kom ifrån. Jag såg nog ut som en fågelholk. Tempot var högt, julklapparna spreds ut bland de medsittande i en rasande fart och jag hade knappt hunnit vara med och öppna den som dottern fått förrän jag fått en själv samtidigt som sonen kom och tjatade om saxar till sin paket. NÄ jag hade noll koll, ingen aning alls var saker kommit ifrån, men vi kunde efteråt sitta och göra små uträkningar på var sakerna kan ha kommit ifrån i alla fall.

Jag satt hela tiden och försökte koncentrera mig på en sak i taget för annars skulle jag bli fullständigt vansinnig, men det var riktigt jobbigt att göra med alla intryck och saker som sades på samma gång.

Efteråt tänkte jag att jag skulle gå upp med sakerna till övervåningen, lite som ett sätt att försöka avskärma mig några minuter, försöka lägga hela mig själv på plats igen och varva ner. Sonen sprang efter mig hela tiden och drog mig i byxorna och försökte visa något, jag måste erkänna, jag lyssnade inte, jag såg inte, jag bara svarade "ja, mm, va fint, ok" för att hålla honom glad, för jag orkade bara inte, det var fullt!

När vi kommer ner för trappan börjar min far (tror jag det var, jag var så förvirrade och borta just då så jag kommer inte ihåg exakt vem det var just nu, men tror det var far min) prata om något som kändes som viktigt just för tillfället. Någon fråga eller något som hade vikt i mitt förvirrade lilla liv just då. Sonen drog fortfarande i mig och höjde röste och skrek åt mig att jag skulle ge all min uppmärksamhet till honom, just då! Då sprack det, mitt försök att vara helt lugn och sansad på ytan bara sprack och jag vände mig om och skrek åt min son:
"KAN DU VARA TYST BARA EN MINUT, JAG ORKAR INTE MER NU!"

Det kändes som om hela rummet bara vände sig om och tittade på mig, det kändes som om allt bara stannade, som om jag stannat allt i hela världen, som om alla tittade på mig och dömde mig, jag är en hemsk mor!

Jag bad snabbt om ursäkt, bad om förlåtelse av min son, skyndade ut och tog en lugn och avkopplande cigarett och grät lite över hur ynklig och hemsk jag var och hur fullständigt psykiskt utpumpad jag var. Och sen gick jag in och tittade på när alla andra åt julgröt...